Små bomber placerades i mitt huvud och exploderade i takt med mina snabba hjärtslagg.

Klumpen i halsen värkte och jag mådde illa.

Hur skulle jag kunna berätta för Emelie? Lilla vackra Emelie, så ung, så ovetande. Bomberna i mitt huvud fortsatte att explodera en efter en. Jag läste brevet ännu en gång, hoppandes att innehållet hade förändrats.

 

Innehållet var detsamma. Pappa var död. Jag kunde inte förstå det. Han var borta. Kvar fanns skalet. Det han hade funnits i. 

Tårar droppade ner på brevpappret. Pappa. Jag skulle aldrig få träffa honom igen.

Aldrig aldrig någonsin. Jag öppnade munnen och släppte ut ett litet ljud, en blandning av en snyftning och någonting annat ansträngt. Jag släppte brevet på golvet och slog armarna om mina ben. Våldsamma gråtningar skakade mig och jag kunde inte hjälpa att det var högljutt. 

Det var för mycket på en gång. Paul som skulle bli pilot, Gabbs som vägrade prata med mig. Alla bomber i London, den ständiga rädslan att någon av mina älskade skulle skadas.  

Jag ställde mig plötsligt upp. Jag behövde gå ut. Röra på mig, andas ordentligt. 

Jag drog på mig regnkappan, eftersom jag hann konstatera att det spöregnade.

Jag sprang ut och ignorerade Carolyn som kallt frågade var jag skulle. 

 

Utomhus var det rått. Regnet var tugnt och föll i stora klumpar som snabbt gjorde mina ben blöta. Mina tårar blandades med vattnet och ljudet av regnet som smattrade mot marken dämpade ljudet av min våldsamma gråt. 

Ångesten simmade omkring som ett moln i bröstet på mig, pressade mina kanter, mitt skal.

Den trängde upp genom halsen, fick mig att vilja skrika och göra mig så liten som möjligt på samma gång.

Jag sprang genom hela raden av hus och svängde sedan ner mot den lilla floden som rann ner genom staden. 

Regnet hade trängt in innanför kappan så jag var blöt ända in på skinnet.

Jag skakade av ryckningar och av köld. Men jag stannade inte utan jag fortsatte ner mor vattnet. 

 

Vattennivån var hög och floden simmade snabbt. Jag lutade mig mot metallräcket. Jag gömde ansiktet i händerna och fortsatte gråta. Mitt hår klistrade sig fast mot min hals.

-Sylvia!? Han kom springande mot mig.

Redan innan han var framme vände jag mig om. Paul skyndade sig fram och drog mig till sig.

Jag lät mig omfamnas. Hans långa armar omkring mig kändes tryggt. Det var första gången vi var såhär nära varandra, men det enda som fanns i mitt huvud var smärtan och den stora svarta pricken som dansade framför mina ögon. Paul började stryka mig över kinden. Han pratade inte och det kändes bra.

-Kom, vi måste gå in, du är alldeles stelfrusen. Sa han lågt och började leda mig över bron som tog oss över floden.

 

Början på slutet. Hehe, jag har lite ideer nu om vad som ska hända och hur det ska bli. 

Förlåt, jag har känt mig lite dålig angående berättelsen, eftersom den inte kommit på ett tag, men jag ska försöka skriva klart den nu. 

 

/Blew_