Jag kastade mig bakåt och dunsade in i väggen. Jag andades snabbt och jag var blöt av kallsvett. Rullgardinen fladdrade lätt av ett osynligt vinddrag. Hjärtat skenade i min bröstkorg och jag hade andningssvårigheter. Mamma kom in genom dörren. 

-Ayla, vad är det, gumman? Hon såg ängsligt på mig. 

Hennes ögon var sömndruckna men rösten var pigg och hon hade en lång grön morgonrock på sig.

-Mamma, mamma, det...titta! Jag pekade mot rullgardinen och fortsatte sitrra stint på den. 

Hon rynkade ögonbrynen och gick fram till fönstret. Hon drog upp den en bit och stod tyst.

-Ayla, jag ser inget. Det kanske var en mardröm? Vill du berätta?

Jag började plötsligt gråta. Dagens händelser blev för tunga och allting pressades ut i mina kanter och det brast. Mamma satte sig ner bredvid mig och höll om mig. Vanligtvis skulle jag ha dragit mig undan, men jag kröp ihop till en liten boll. Hon vaggade mig långsamt fram och tillbaka.

-Kom, vi kan gå till köket. Sa mamma och drog mig med sig. 

Jag kastade en ängslig blick mot rullgardinen, som om hjorten skulle stå där utanför även att mamma inte sett något. 

 

Vi gick in i köket och trägolvet knarrade under oss. Mamma tog ut ett mjölkpaket ur kylskåpet och hon hämtade en filt till mig. Hon satte på Stairway To Heaven i CD-spelaren på låg volym. Att lyssna på musik gjorde mig alltid lugnare. Robert Plant började sjunga och jag blundade medan mamma la filten runt mina axlar. 

När vi drack den uppvärmda mjölken i stora koppar berättade jag om vad jag sett. Hon fick mig att tro att det var en dröm, men jag trodde mest det för att jag var rädd för saningen, precis som de flesta människor bara att min sanning var lite annorlunda. 

 

Nästa dag ringde jag Simon vid elvatiden. Jag frågade hur han mådde och han berättade att han hade fått en panikattack precis efter att jag hade gått. Jag ville berätta om hjorten, men det var inte rätt läge. 

-Kan du inte komma över? Snälla? Frågade han. Jag log även att han inte kunde se mig.

-Jag kommer. 

 

 

Hon öppnade ytterdörren utan att knacka, som hon gjort så länge jag kan minnas. Hon log mot mig och jag märkte genast hur trött hon såg ut. Ayla tog av sig skorna och gick fram mot mig. Jag hade pyamasbyxor med batmanloggan på, men sådant störde henne inte. Hon kom fram och gav mig en kram. Vi brukade vara ganska fysiska, även att vi bara var vänner, men så hade det alltid varit. 

-Hur mår du? Du ser trött ut. Sa jag och lade märke till att hennes rödblonda hår luktade gott.

Hon log, men leendet nådde inte ögonen. Sedan darrade hennes underläpp till och jag tittade henne intensivt i ögonen. Hon skakade på huvudet, men föblev tyst.

-Kom, vi går in till mig. Sa jag och tog hennes hand. 

Väl i mitt rum satte hon sig på min obäddade säng och lade armarna runt knäna. 

-Vad är det? Frågade jag tyst.

Hon började osammanhängande berätta om något som hänt under natten.

Sedan började hon gråta. Hennes tunna rygg skakade och hon gömde ansiktet i händerna. Först blev jag generad och visste inte vad jag skulle göra, men sedan kramade jag henne. Efter en stund tystnade hon och kikade fram. 

-Fy fan, det borde ju vara du som gråter. Sa hon och log genom tårarna. 

Det var ovanligt att hon svor, men det hände ibland. Jag märkte att jag fortförande hade mina armar runt henne och stelt lösgjorde jag dem. 

-Jag borde ha berättat innan, det var bara, äh, nej men, det var jobbigt bara. Att tänka på det.

Sa jag och syftade på pappa och hornen. Det gjorde ont att prata om det. Det satte sig någonting och bet mig i hjärtat. Hon nickade och lät sit huvud falla ner på min axel. 

-Det gör inget. Simon.

Det lät som att hon skulle fortsätta, men hon spärrade istället upp ögonen och blev stel. Hon grep tag i min arm och stirrade mot fönstret. Jag märkte att hon höll andan.

-Ayla? 

Jag lösgjorde mig ur hennes grepp och gick mot fönstret. På marken låg ett hjorthorn i en cirkel omringad av samma runor som i huset. Jag kände hur ångesten kröp upp genom mitt bröst upp i halsen för att strypa mig. Minnesbilder fladdrade förbi och jag backade stelt. Jag dunsade ner i sängen. 

-Berätta. Vad såg du!? Väste Ayla och stirrade på mig med sina klarblå ögon. 

Jag svalde och kunde inte få fram ett ord. Då kom mamma in i rummet. Hon såg våra förskräckta miner. Jag nickade mot fönstret. Hon gick dit och tittade ut.

 

-Simon, det är inget här? Vad är det jag ska se? 

 

Det var lite av berättelsen som jag inte har glömt, haha! Vad tycker ni? 

 

/Blew_

 

 

 

 

Ayla

 

Vi satt hos Simon. Vi hade precis berättat vår historia. Charlotte, som Simons mamma hette, blev otroligt upprörd. Hennes gröna ögon hade fyllts med tårar och hon hade stått tyst länge. 

-Vad ska vi göra? Frågade Simon med tom och sprucken röst. 

-Ringa polisen skulle jag föreslå. Svarade Charlotte och vände ryggen mot oss. 

-Jag måste nog hem. För att berätta och så. Sa jag tyst och reste mig. 

Simon nickade. Han följde mig till dörren. Frånvarande frågade han om jag ville att han skulle följa mig hem. Jag bodde så pass nära så jag sa att det inte behövdes. Men när jag kom ut ångrade jag mig. Det hade mörknat och det var dimmigt. Jag gick snabbt ner från trappan som ledde upp till Simons ytterdörr. Under hela vägen hem kände jag mig iakttagen. Som om det satt varelser i dikena och i hemlighet betraktade mig. Jag intalade mig själv att det var fånig paranoja, men jag kunde inte låta bli att kasta oroliga blickar bakåt. När jag efter vad som kändes som en evighet kom jag fram till mitt hus såg jag något konstigt. 

 

Vid husets högra sida stod något. Det var ett djur för det hade fyra ben. Jag fokuserade på den och så insåg jag att det var en hjort. Den nosade på fönstret och skrapade lite med hornen. Jag blev kall. Jag svalde. Det var bara en slump, en dum, dum dlump. Hjortar bodde i skogen och skogen var i princip bakom mitt hus. Hjorten tittade på mig. Sedan sprang den iväg. Jag började andas igen och jag sprang in i mitt hus. Väl innanför dörren blev jag stående. 

-Mamma, pappa? Ropade jag ängsligt.

-Ja, Ayla? Svarade mamma och jag andades ut. 

Jag gick in till dem i vardagsrummet. Jag satte mig mellan mamma och pappa i den grå soffan och berättade om allt utom hjorten utanför fönstret. Efteråt satt de i tystnad. 

-Ska Simons mamma ringa polisen? Frågade mamma och tittade ut i luften.

-Ja, det ska hon. Svarade jag och försökte fånga hennes blick. 

-Bra. Svarade hon och ställde sig upp.

 

Kvällen förflöt normalt. När klockan var fem över tio gick jag och la mig. Så fort jag blundade syntes människorna i huset. Tillslut somnade jag, men jag drömde konstigt. Jag drömde att hjorten var tillbaka och att en människa red på den. Hjorten försökte skrapa upp mitt fönster och människan stod bredvid och pratade på ett annat språk.

 

Jag vaknade mede ett ryck. Min blick for mot fönstret. Ett skrapande ljud hördes. Segt och långsamt. Sedan en lätt knackning, följd av två till. Jag kunde knappt andas. Så tyst jag kunde satte jag mig upp och kikade ut i natten från bakom rullgardinen. Där vid mitt fönster stod hjorten igen. 

 

 

/Blew_

 

 

Första gången Simon och jag träffades var den sjunde maj när vi var sju år gammla eftersom vi båda fyllde år den dagen. Simon flyttade ut till den lilla håla som jag då älskade, med sin mamma. Ända sen den dagen har vi varit i princip oskiljaktiga. Nu, åtta år senare kan vi fortförande prata om nästan allt med varandra. Det ända undantaget var hans pappa som var död. När och hur visste jag inte, men det pratade vi inte om. 

Han brukade säga "Det är du och jag Ayla, mot världen." Ibland var vi tre stycken och ibland fyra vänner, men i grund och botten var det alltid Simon och jag som höll ihop. 

 

Det var en dag, på Påsklovet. Det regnade och det var dimmigt ute även att det var april och inte november. Simon och jag båda älskade Pinterest och det var därifrån vi först fick ideen att utforska ödehus. I början kändes det omöjligt att hitta några gammla ödehus där vi bodde, men efter en del efterforskande visade det sig att skogarna runt omkring där vi bodde var en skattkammare. Så Simon och jag släppte de där andra vännerna.

 

"Amen ska ni inte hänga med, snälla det blir askul!" Brukade de säga. "Nej, vi ska ut i skogen." Brukade vi svara. Till slut tröttnade de och det blev bara Simon och jag mot världen igen.

 

"Titta Ayla, det här stället verkar bra. Det är inte supergammalt heller." Simon låg på mage i min säng och tittade på Apple-laptopens skärm. Jag hasade över till sängen och dunsade ner bredvid honom. "Joo, det ser bra ut. Ska vi dit imorgon?" Frågade jag och vände mig om så att jag låg på rygg.  "Varför inte nu?" Svarade han och petade mig i magen så att jag vred på mig som en fisk. "Jag vet inte. Jag hade ju nästan uppnåt Nirvana" Svarade jag och petade honom tillbaks i magen. Det var ett skämt mellan oss, vi hade testat en hel del religoner och vi tyckte båda om Buddhismen mest, men varken jag eller Simon orkade fasta eller bli munkar. Han flinade och svarade att det var synd för mig och att vi skulle ut. Han packade ner sin kamera och jag min och vi klädde på oss regnkläder. "Mamma, jag och Simon går ut. Jag har inte med mig min telefon, hejdå!" Ropade jag och stängde dörren innan hon hann svara. Simon som var en excellent kartläsare visste exakt var vi skulle så jag följde efter honom. Han hade luvan nedfälld så hans vitblonda hår blöttes ner av regnet som fortsatte falla. 

 

Huset var större än vadvi väntat oss men det var intakt och vi gissade att det var byggt under tjugo eller trettiotalet. Men det såg stadigt ut. Regnet hade slutat falla och istället låg en tunn knähög dimma på den blöta marken. Huset var stort och mörkt Förr hade det varit blått men nu var det mörkgrått. "Ska vi?" Frågade Simon och pekade mot dörren. Jag stod kvar. Jag var kall. Någonting var otroligt bekant över huset. Inte på ett bra sätt, det var som om det kom från en läskig barndomsdröm och skräcken från den fortförande angrep min hjärna. Simon öppnade dörren som stod på glänt och vinkade åt mig att komma. Jag gick stelt mot dörren. Jag kastade en orolig blick upp mot fönstrena, men de förblev svarta. Jag kände mig iakttagen. "Ayla, är du okej?" Frågde Simon som hade fått en orolig rynka mellan ögonbrynen. "Ja då." Svarade jag och gick in i huset. Jag tände ficklampan och svepte med den kring rummet. 

 

Vi båda tystnade när vi såg hur rummet såg ut i skenet av våra ficklampor. Det skulle sett normalt ut om möblerna hade stått up och varit hela. Och om de inte skulle varit fläckade med blod. En av sofforna var isärdragen i två delar och kuddstoppningen låg mörkbrun och utspridd över rummet. jag lade märke till konstiga symboler på en av väggarna. De såg ut som runor, men snirkligare. Simon gick i tystnad in till rummet bredvid. Jag tittad upp mot en trappa som ledde till husets övervåning. Mörkret sträckte ner sina armar och drog mig till sig. Jag vandrade upp för trappan och in i det första rummet till höger. Synen som mötte mig gjorde mig mållös. 

 

De tre liken hade fått sina händer förvridna i märliga vinklar, men deras armar var ändå ihopslingrade i varandra som om de kramades. De satt i fosterställning alla tre, förutom med armarna eftersom de höll om varandra. Det var en man och en kvinna och ett barn. Huden var ganska grå och de hade varit döda ett tag. De var fastknutna i varandra med ett tjockt rep och i deras kroppar var snirkliga former och runor inristade. Men det läskigaste var hjorthornen som var inpressade i deras skallben. Munnarna var öppna på dem alla tre och ögonhålen gapade tomma.

Jag hörde inte Simon förrän han stod bredvid mig.

"Simon" Sa jag och vände mig mot honom. Men hans bleka ansikte var ännu blekare än vad det brukade vara och han hörde mig inte. "Simon!" Ropade jag, men hans ögon hade borrat fast de tre hornbeklädda liken.  

 

 

Ja ni. Det var första delen på en ny berättelse, vad tycker ni? 

Det är lättare att skriva läskiga märkliga saker. 

/Blew_

 

 

Jag vaknade av att Emelie ryckte mig i axeln. 

-Sylvia! Vakna! Sa hon och skakade mig. 

-Ja, ja vänta.

Svarade jag trött eftersom jag faktiskt sovit oavbrutet hela natten. För en gångs skull.

Jag satte mig upp i sängen och såg på Emelie som kröp upp bredvid mig. 

Hennes blonda hår stod åt alla håll och hennes unga ansikte lyste mer än vad det hade gjort på flera månader.

Att berätta för henne om pappa var det svåraste jag någonsin gjort. Hennes reaktion hade varit att tyst börja gråta och krypa ihop i fosterställning i mitt knä. Hon slutade prata helt ett tag, men nu pratade hon igen, även att det fanns stunder då hon blev tyst och bara satt och betraktade luften. Att hon alltid hade sällskap tror jag var bra för henne. Emelie och Louise var numera oskiljaktiga.

-Tror du mamma kommer, tror du det? Viskade hon till mig. 

-Kanske, jag vet inte. Hoppas inte för mycket. Sa jag och kramade hennes hand. 

Emelie fyllde sex år idag och mamma hade skrivit om att kanske åka hit med tåg över dagen. George var i Tyskland för tillfället och det var sällan vi fick brev från honom. 

-Jag hoppas hon kommer. Viskade Emelie till mig.

-Ja, det hoppas jag också. Svarade jag och strök henne över kinden. 

 

Dörren till mitt rum slogs upp och där stod Louise. Hennes vilda hår omringade ansiktet i en gloria och hennes ögon fick henne att se smått galen ut.

-Kom Emelie kom! Ropade hon och ut tillsammans med henne sprang Emelie. 

Jag satte mig upp i sängen och efter någon minut ställde jag mig upp. Jag gick för att ta ner mörkläggningsgardinen. Solljuset strilade in genom fönstret och jag kände värmen av den. 

Jag kände ett styng av saknad. Både av mamma, George, men speciellt efter pappa.

Jag klädde snabbt på mig och begav mig ner till frukosten där Sarah stekte pannkakor dagen till ära. 

Senare skulle några andra av Emelies och Louises kompisar komma och fira födelsedagen. 

-Paul kommer tillbaka idag. Sa Harry och såg forskande på mig.

Jag kände hur färgen steg på kinderna, så jag vände mig bort från honom.

-Jaså. Svarade jag och låtsades som om jag inte visste om det.

Faktum var att jag hade räknat ner, dag för dag.

 

Ungefär klockan tio på förmiddagen knackade det på dörren. Emelie kastade sig mot den och slog våldsamt upp den. På andra sidan stod mamma. Hon och Emelie omfamnade varandra. Jag sprang dit och kramade om dem båda. Det var ungefär fem månader sedan vi hade setts senast. Alla känslor vällde över mig på en gång och jag började gråta. Men det kändes okej. Det kändes till och med bra. Speciellt när jag upptäckte att både mamma och Emelie grät också. 

 

 

Sarah och mamma satt med Louise och Emelie i vardagsrummet och pratade så jag passade på att gå ut. Luften var alldeles klar och solen sken. Jag passerade alla husen på gatan och medan tittade jag på krokusarna i rabatterna. Jag tänkte på Paul. Jag saknade honom också, men inte på samma sätt som jag saknade mamma och pappa. Saknaden efter honom var varmare på något sätt, medans den efter pappa var smärtsam. Jag gick till floden och bron där jag stått den dag då jag fått veta att pappa dött. Det blåste lätt och ljudet av vattnet dämpade hans steg. Jag märkte honom inte förrän han var precis bakom mig. 

-Hej Sylvia. Sa han och såg på mig med sina intensivt blå ögon. Han log.

Och jag började också le. Hela mitt ansikte sprack upp i ett brett leende. Han öppnade sina armar och jag gick utan att tveka för att möta kramen. Det kändes underbart att ha hans armar omkring mig. 

Solens sista strålar värmde oss och i ljuset av vårsolen kysste han mig.

 

 

Jaha. Det var det. Så blev slutet, jag hoppas att det blev bra och att ni tycker om hur det blev. Det var svårt att skriva om kärlek för jag blir lätt så generad (det är nog något medfött) av att skriva om det haha, men men, jag är nöjd. 

Vad tycker ni?

Nästa berättelse blir nog läskig igen. ;-)

 

 

/Blew_

 

 

Paul ledde mig in i hans hus. Det var svagt upplyst av gaslyktor. Vi droppade regnvatten ner på det blanka trägolvet. Han hjälpte mig av med den dyngsura regnkapan och sedan tog han av sig sin. Under hade han uniformen. Jag kände ett styng av sorg i mig. Både för pappa och för att jag kanske också skulle förlora Paul. 

-Kom, jag ska se till att du blir torr så kan vi prata sedan. 

Hans unika avläsningsförmåga måste ha vetat att det var någon som dött för en halvtimme senare när jag satt torr och med en kopp te i händerna frågade han vem det var.

-Pappa. Var det enda jag kunde få fram.

Jag kämpade för att inte börja gråta igen, men min underläpp darrade redan och en tår brottades klart med mina ögonfransar och sprang ner för min kind.

-Det ät okej att gråta. Det är helt okej. Sa Paul och tog min ena hand. 

-Jag fick ett brev från mamma imorse där hon berättade... Jag tappade tråden.

-Hon berättade att pappa har dött, han dog av en av bomberna. Hon vill inte att jag ska komma tillbaka till London ännu. Hon bor hos mina kusiner. Jag lyckades få ur mig centralinnehållet innan jag bröt ihop igen.

Paul la sin arm runt mina axlar och jag ställde ifrån mig tekoppen på bordet och kröp ihop i en liten boll på soffan. 

 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Ungefär en månad senare

Mitten av mars

 

Mitt huvud kändes klarare än på länge där jag gick mellan Gabbs och Ellie. Små blommor hade börjat växa i vägkanten och de plockade dem ivrigt. Solen sken och lufet var frisk och vårig. Gabbs hade sitt bruna hår samlat i en elegant uppsättning som var simpel men som vilade mot hennes axlar. De var snälla båda två. 

Jag var så otroligt glad att jag hade dem. Jag tänkte på hur annorlunda våran relation var från den med mina vänner i London. Efter att Paul åkte var det Gabbs och Ellie som hjälpte till att hålla ihop mig. 

 

 

Oj. Förlåt att denna blev kort för jag insåg just att jag måste jobba klart kapitlet i matteboken.

Förlåt!

/Blew_

 

Små bomber placerades i mitt huvud och exploderade i takt med mina snabba hjärtslagg.

Klumpen i halsen värkte och jag mådde illa.

Hur skulle jag kunna berätta för Emelie? Lilla vackra Emelie, så ung, så ovetande. Bomberna i mitt huvud fortsatte att explodera en efter en. Jag läste brevet ännu en gång, hoppandes att innehållet hade förändrats.

 

Innehållet var detsamma. Pappa var död. Jag kunde inte förstå det. Han var borta. Kvar fanns skalet. Det han hade funnits i. 

Tårar droppade ner på brevpappret. Pappa. Jag skulle aldrig få träffa honom igen.

Aldrig aldrig någonsin. Jag öppnade munnen och släppte ut ett litet ljud, en blandning av en snyftning och någonting annat ansträngt. Jag släppte brevet på golvet och slog armarna om mina ben. Våldsamma gråtningar skakade mig och jag kunde inte hjälpa att det var högljutt. 

Det var för mycket på en gång. Paul som skulle bli pilot, Gabbs som vägrade prata med mig. Alla bomber i London, den ständiga rädslan att någon av mina älskade skulle skadas.  

Jag ställde mig plötsligt upp. Jag behövde gå ut. Röra på mig, andas ordentligt. 

Jag drog på mig regnkappan, eftersom jag hann konstatera att det spöregnade.

Jag sprang ut och ignorerade Carolyn som kallt frågade var jag skulle. 

 

Utomhus var det rått. Regnet var tugnt och föll i stora klumpar som snabbt gjorde mina ben blöta. Mina tårar blandades med vattnet och ljudet av regnet som smattrade mot marken dämpade ljudet av min våldsamma gråt. 

Ångesten simmade omkring som ett moln i bröstet på mig, pressade mina kanter, mitt skal.

Den trängde upp genom halsen, fick mig att vilja skrika och göra mig så liten som möjligt på samma gång.

Jag sprang genom hela raden av hus och svängde sedan ner mot den lilla floden som rann ner genom staden. 

Regnet hade trängt in innanför kappan så jag var blöt ända in på skinnet.

Jag skakade av ryckningar och av köld. Men jag stannade inte utan jag fortsatte ner mor vattnet. 

 

Vattennivån var hög och floden simmade snabbt. Jag lutade mig mot metallräcket. Jag gömde ansiktet i händerna och fortsatte gråta. Mitt hår klistrade sig fast mot min hals.

-Sylvia!? Han kom springande mot mig.

Redan innan han var framme vände jag mig om. Paul skyndade sig fram och drog mig till sig.

Jag lät mig omfamnas. Hans långa armar omkring mig kändes tryggt. Det var första gången vi var såhär nära varandra, men det enda som fanns i mitt huvud var smärtan och den stora svarta pricken som dansade framför mina ögon. Paul började stryka mig över kinden. Han pratade inte och det kändes bra.

-Kom, vi måste gå in, du är alldeles stelfrusen. Sa han lågt och började leda mig över bron som tog oss över floden.

 

Början på slutet. Hehe, jag har lite ideer nu om vad som ska hända och hur det ska bli. 

Förlåt, jag har känt mig lite dålig angående berättelsen, eftersom den inte kommit på ett tag, men jag ska försöka skriva klart den nu. 

 

/Blew_

 

Fyra månader senare (februari)

 

Det var den tionde februari år nittonhundraförtioett.

Det fanns ingen snö utan istället hängde ett tungt moln av dimma över den lilla staden, som om den ville att vi skulle bortse från allt som hände ute i världen. Jag satt i mitt sovrum med snetak i familjen Fletchers hus. Emelie och Louise var med Sarah i hennes konstbutik och Carolyn övade på att spela piano. Harry satt i sitt rum och läste en bok. Jag satt med min penspets i pappret jag hade framför mig. Mamma hade skrivit ett brev från London och jag kunde inte svara. Mina tankar vandrade iväg till helt andra saker. Jag tänkte främst på livet här. Det förvånade mig att jag knappt längtade fter London, men mina föräldrar längtade jag såklart efter. 

Mina tankar vandrade tillbaka till en kväll förra veckan. Jag, Paul och Gabbs var hemma hos henne. 

Paul satt som vanligt ganska tyst och lyssnade på när jag och Gabbs pratade(det var i princip bara Gabbs som pratade).  Gabbs var väldigt lättiriterad hade jag märkt. Under de månader jag bott hos Sarah hade jag lärt känna Harrys kompisar och jag antog att de var mina vänner nu också. Gabbs speciallitet var skvaller, hon snappade upp allt och var bra på att manipulera folk så att hon fick höra det hon ville. Att vara ovän med Gabbs var inte ett alternativ. Gabbs pratade ständigt om sådant som inte spelade någon roll. Jag irriterade mig på henne. Hon var väll ganska snäll men hon var så... jag vet inte. Hon kunde vara världens snällaste, men ibland kunde hon bränna ner en till grunden med hjälp av blickar eller kommentarer. Hon var somn ett virvöande åskmoln som ibland var lugnt, men dsen kom igång och började skjuta blixtar. Den enda svagheten hon hade, som jag märkt, var Paul.

Jag visste från Ellie att Gabbs var kär i Paul sen flera år, men att han verkade strunta fullständigt i henne.

 

Gabbs berättade engagerat om någonting hennes systers kompis hade sagt om henne. 

Gabbs ögon lyste och hon tittade på Paul som inte verkade lyssna på hennes berättelse. 

 

-Hallå, Paaaauul? Är det någon hemma? Sa Gabbs irriterat.

Pauls isblå ögon såg in i hennes. Han suckade och svarade inte.

-Paul? Sa hon ännu en gång.

Den gången fick hon en reaktion. Han vände sig mot henne och såg på henne med an blandning av ilska och irritation.

-Men kan du inte prata om någonting annat någon gång!? Något som faktiskt är av betydelse! Fräste han.

Gabbs såg först förvånad ut, sedan ledsen, men sen blev hon arg.

-Amen vadå då? Säg något du då? Eller så kanske Sylvia ska säga något, hon är ju typ lika tyst som du! Försvarade sig Gabbs och tittade på mig för stöd, men jag satt kvar tyst. 

-När Sylvia säger något så är det iallafall genomtänkt och intressant. Hon vet ju vad som spelar roll. Du är så självupptagen! Sa Paul med förakt.

Jag undrade vad det var som hade fått honom att blossa upp, vad som gjorde honom arg just nu när detta var i stort sett allt Gabbs pratade om. Hon blev illröd i ansiktet. Hon stirrade på Paul, men vände sedan blicken mot mig. 

Paul såg på mig han med. Det började stickas av elektricitet i mig. Jag vände snabbt bort blicken, men jag kände att han dröjde kvar blicken vid mitt ansikte.

 

 

Utan att veta vad jag gjorde reste jag mig upp och gick. Jag ville inte bli inblandad och jag kände att om jag stannade kvar skulle det bara bli värre.

 

 

Ute på gatan hörde jag steg bakom mig. Jag såg Paul komma efter mig. 

-Hon överreagerar. Sa han och närmade sig.

Mitt hjärta började dunka våldsamt och elektriska stötar for omkring.

-Det gjorde du också. Sa jag innan jag kunde hejda mig. 

Han stannade och log snett. Jag kunde inte låta bli att le jag också. Jag kände mig fånig och vände snabbt bort ansiktet innan jag skulle börja rodna.

-Du är så bra, du säger vad du tycker. Även att det kommer lite för snabbt. Men det är bra. 

-Men det var inte genomtänkt. Svarade jag, nästan i en viskning. 

-Det är sant, men det var intressant. Jag kan klura ut alla andra, de är så lätta att förstå, men dig, dig förstår jag inte hur du funkar. Du är för mycket, du är för smart. 

-Jag hoppas att det är någonting bra.

-Det är väldigt bra. Sådanna människor som du är ovanliga. Det finns så få. Därför är du speciell. 

 

Vad tycker ni?

/Blew_ 

 

 

Kvällen var kylig. Det kändes märkligt att vara ute sent och ännu märkligare var den genomträngande tystnaden. 

Våra andederkter bildade små moln i kvällsluften. Harry och jag gick ner längs gatan huset var på och svängde sedan höger. På den gatan fanns inga ljuslyktor så det mörknade. Runt omkring vägen fanns beechträd

som det växkte murgröna på. En bit framför oss kunde man ana konturerna av tre personer. Två av dem stod tätt intill varandra och den tredje stod en bit ifrån. De som stod intill varandra verkade viska, men de slutade när vi närmade oss. Harry och jag skyndade oss bort mot den lilla guppen. 

-Vem är det där? Sa en av de två personerna som viskat och nickade mot mig.

Hon hade askblont hår som var samlat i korkskruvslockar på hennes axlar. Hon var ganska lång och väldigt smal. Hennes ansikte var tunt och hon såg vänlig ut. Den andra av de två var kortare och kurvigare. Hon hade alldagligt brunt hår men hon var otroligt vacker. Hon såg lite misstänksam ut. Men inte elak.

Den tredje var en kille. Han var väldigt lång. Han såg knappt på mig utan tände istället en cigarett. I glöden av cigaretten kunde jag se hans ansikte. Han såg stenhård ut och som om han var totalt ointresserad av att vara där. Han hade höga välmarkerade kindben och vad man skulle kalla fylliga läppar. Åh så jag hatade det uttrycket. 

-Detta är Sylvia, från London. Hon bor hos mig nu. Sa Harry till de andra. 

De såg nyfiket på mig, eller alla utom killen, som jag antog var Paul.

-Jag är Gabriella. Kalla mig Gabbs, eller Gabbie. Sa Den kurviga. 

Hon såg mig i ögonen likgiltigt utan att vika undan med blicken. Hennes sätt att titta på mig sa att det nog var bäst att bli vänligt inställd till henne nu direkt. Jag log och hälsade på henne.

-Och jag är då Ellie. Jag heter egentligen Elisa, men du kan säga Ellie. 

Hon log vänligt, det gjorde att hela det smala ansiktet lystes upp. 

-Paul. Sa den långa och tog min hand.

Han hade svart hår i en oreda på huvudet. Han hade isblå genomträngande ögon som gjorde att det kändes som om han kunde läsa mina tankar. 

-Och nej, jag kan inte läsa dina tankar, fortsatte han.

Hans fortsättning förvånade mig så pass mycket att jag inte kunde svara på en stund. Hur hade han gjort det där? Hade jag stirrat på honom? Det gjorde mig aningen illa till mods, speciellt eftersom han hade sagt det utan minsta spår av humor.

-Paul är sån, du vänjer dig. Han studerar folks ansiktsuttryck och dömer dig. Flinade Gabbs.

-Sen är han också van vid att alla tror att han kan läsa tankar.

Sa Ellie och log mot Paul som fortförande såg på mig med sin blå genomträngande blick.

-Kom så går vi. Sa Harry och började gå mot mörkret. Jag tvekade ett ögonblick, men när alla andra började gå så jag gick efter. Gabbs gick på min vänstra sida och Paul på min högra. 

-Var tyst. Sa Gabbs innan mörkret slukade oss helt.

 

Glöm inte att fortsätta ställa frågor förresten! 

/Blew_

 

 

Jag och Emelie fick stolar på varsin kortsida av det rektangulära matbordet. 

Sarahs man, James, satt på min högra sida. Mitt emot honom stod en tom stol. Bredvid den satt Carolyn och mitt emot henne satt Louise som livligt förde en knversation med sig själv och Emelie. Emelie betraktade Louise nyfiket. Hon hade aldrig haft någon kompis och hon hade knappt träffat andra barn i hennes ålder. Louise pratade ivrigt på med Emelie och hon verkade inte bry sig om hon lyssnade eller inte. Carolyn såg sammanbiten ut och ibland kastade hon en fientlig blick mot mitt håll. Sarah hämtade en stol från ett annat rum och klämde in  sig mellan mig och James. Maten på bordet ångade och det luktade väldigt gott. Sarah kastade en blick på klockan. Hon suckade.

-Vi får börja utan Harry. Sa hon och började servera mat.

Hon började med mig och sedan med Emelie. Det var någon slags rödfärgad gryta i en stor slags järnkastrull. Grytan var det jag förknippade höstmat med. Det fanns svamp och kött i och efter en lång dag kändes det bra att äntligen äta någonting vamt. 

Tio minuter in i middagen slogs ytterdörren upp. Harry kom in. Hans hår var samma färg som James, rödblont, men han hade Sarahs vackra ögon. Jag konstaterade snabbt att han såg bra ut.

-Förlåt!

Sa han snabbt och såg verkligen ut att skämmas. Han drog snabbt av sig jackan och gled ner på den tomma stolen bredvid mig.

 

-Du får gärna berätta var du har varit. Sa James och såg på sin son.

-Jag var med Gabbs, Ellie och Paul, förlåt, ingen av oss hade ett armbandsur på sig.

-Kom i tid nästa gång. Du missade förresten att Sylvia och Alice kom! Sa Sarah och log mot mig och Emelie.

Harry log och presenterade sig. 

Han hade verkligen vackra ögon. Våra blickar dröjde kvar vid varandra, men sedan sa han hej till Emelie som log blygt under sitt blonda hår. Under middagen berättade Sarah att skolan inte var öppen eftersom den både var trasig och det inte fanns tillräckligt med personal för att styra den. Sarah jobbade i en liten butik med konstsaker i. Jag fick också veta att Carolyn och Harry brukade hjälpa till i konstaffären affär ibland. Carolyn sprang också ärenden åt andra i byn för att tjäna lite egna pengar. Efter middagen visades jag och Emelie till våra rum.

Jag upptäckte då att huset var mycket större än vad det verkat från utsidan och att familjen inte hade ont om pengar.

Jag började verkligen undra hur mamma kände Sarah. 

Emelie skulle få dela rum med Louise och till min lättnad behövde jag inte dela rum med Carolyn. Emelie såg glad ut och de började genast leka med Louises dockor. 

Mitt rum var högst upp i huset, i slutet av en ganska kort korridor. I korridoren fanns ytterligare en dörr. 

 

-Jag hoppas att rummet blir bra... säg till om någonting skulle behövas! Vad som helst, det är bara att säga till. Sa Sarah och log. Hon hade skrattgropar och små rynkor i kanten av ögonen.

-Tack så mycket, det är jättefint. Sa jag och log, Sarah log tillbaka och sa godnatt. 

 

Jag la min väska och min låda på sängen. Överkastet var vitt och i kanterna fanns det små blommor broderade. 

Hälften av väggarna i rummet var gjorda av trä och den andra halvan var tapetserad. Tapeten var solblekt men man kunde skymta ett ljust invecklat mönster. På sängbordet stod en lampa med en rosa sammetslampskärm. Det var den enda lampan i hela rummet, men ett stearinljus fanns också.

Jag drog ner mörkläggningsgardinen så att inget av husets ljus skulle synas från luften. 

Lampan lyste upp rummet förvånansvärt bra och jag började packa upp mina saker. Lådan sköt jag in under sängen.

Jag la mina kläder i byrån som stod mitt emot min säng. Ovanför byrån hängde en spegel med en bred träram.  Jag mötte min egen blick. Hemma hade vi inte haft någon spegel, eller mamma hade en liten fickspegel, men den kollade jag mig väldigt sällan i. Jag såg på mig själv. Jag var lång nu, det var det första jag la märke till. Jag hade långa ben och ganska stora sneda gröna ögon. Min mun var liten i bredd men läpparna skulle nog klassas som fylliga. Jag avskydde det uttrycket, men det var så det var.

Jag hade min mammas mörka hår. Det var väldigt långt och lockigt i topparna, men vågigt i resten. 

Någon dag kanske jag skulle be Sarah att klippa mig, för jag tvivlade på att det fanns frisörer i denna lilla by.

Jag fortsatte betrakta mig själv i spegeln. Jag antog att man skulle säga att jag såg bra ut, men jag visste inte säkert. 

Jag tyckte inte om att titta på mig själv längre så jag fortsatte hastigt att lägga ner mina saker. 

Jag plockade upp fotografierna på mamma och pappa. Jag kände ett styng av saknad. 

Jag pressade snabbt bort de tankarna och klädde istället av mig och satte på mig nattlinnet. 

Jag kröp ner i sängen. Det kändes främmande att ligga i någon annans hus. Jag kunde inte riktigt greppa att det var här jag skulle bo i flera månader. Lakanen luktade någon annans hem och det gjorde mig obekväm.

 

Efter en halvtimmes vändandes och vridandes tassade jag upp igen. Jag drog på mig morgonrocken och smög ut i korridoren. Huset var tyst. Jag visste inte vad det var, men jag fick en otroligt stark lust att utforska hela huset. Jag visste att det var fel och att jag borde låta bli, men jag kunde inte. 

Jag gick försiktigt ner för trappan, som till min förvåning inte knakade. Jag tassade vidare genom en öppen dörr till vardagsrummet. det stod ett piano i den bortersta änden. Det började pirra i mina fingrar och jag gick snabbt fram till pianot. Jag satte mig på pallen och drog med fingrarna över tangenterna. Notblad stod lutade mot pianot. Det var länge sedan jag spelade sist och jag ville så gärna spela igen. Men jag skulle ju väcka alla då.

-Spelar du piano? Rösten fick mig att sno runt, hjärtat dunkade och jag fylldes med adrenalin. 

Det var Harry. Han hade på sig samma kläder som vi maten, men hans ögon verkade piggare.

-Jag brukade. Du undrar säker varför jag är här...

Jag tappade tråden, jag brukade vara superbra på att komma på ursäkter, men inte nu. 

-Ja, det undrar jag. Men du undrar säkert varför jag är här. Kort svar, jag är en nattmänniska.

Jag log och svarade att jag också var det.

-Men den är det också så att jag ska ut.... Han vek undan med blicken.

-Med Gabbs och dem? Frågade jag och han nickade till svar.

-Vill du följa med? Frågade han efter en stunds tystnad. 

Mitt samvete skrek åt mig att säga nej, men en annan del ville säga ja. I London hade jag aldrig varit ute på kvällarna. Jag visste att Susan och Alice hade varit ute på kvällarna med pojkar ibland, de brukade viska om det tillsammans, men jag hade aldrig känt att jag var avundsjuk på något sätt och de hade aldrig försökt att dra med mig. Men nu... jag kunde bli en ny person här. Men jag visste inte om jag ville ta chansen. Jag visste inte hur jag skulle resonera. Rummet verkade plötsligt bli mindre och mina händer föll ihop på pianots tangenter. 

-Du måste inte förståts...men berätta helst inte för mamma... 

Jag tittade upp på honom och log.

-Jo jag vill följa med. Jag måste bara klä på mig.

Svarade jag och reste mig från pianopallen innan jag skulle hinna ändra på mig.

Jag skyndade mig upp till mitt rum igen. Jag klädde snabbt på mig en grön kjol och en vit blus som jag snabbt knäppte och stoppade in innanför kjolen. Jag satte på mig min kappa över och skyndade ner till Harry igen. Han hade klätt på sig sin jacka igen och stod vid dörren. 

Jag kände mig upprymd och hjärtat dunkade hårt i bröstet på mig. Jag kunde inte låta bli att le. Harry öppnade dörren för mig och med ett fånigt leende gick jag ner för den korta trappan ut i kvällen.

 

Detta var då del 3. Det är svårt att skriva kortare avsnitt nu eftersom denna berättelse är mer planerad än Gestalten. "T" kommenterade på det förra avsnittet och kommentaren var väldigt uppskattad! Det är ett superbra exempel på konstruktiv kritik! Var inte rädda, kommentera, jag bits inte, bara om ni är otrevliga. 

Jag vill ha konstruktiv kritik, skriv vad som är bra och vad som är mindre bra, vad jag ska tänka på! Det är bra.

Fantasy är förresten någonting som jag inte är särskilt bra på, förlåt! Jag vet att det fanns önskemål om att jag skulle skriva en fantasyberättelse. Denna berättelse har jag inte planerat någonting fantasy-aktigt till, jag beklagar, men om jag funderar så kanske jag kan komma på något. Jag tycker att det är så svårt att vara orginell när det handlar om fantasy. Jag beklagar, förlåt! ;-) 

 

/Blew_

 

Vi stod på perrongen. Tåget skulle komma om ungefär sju minuter. Emelie klamrade sig fast vid mamma som såg trött och sliten ut. Mörkbruna slingor smög sig ut ur hennes hatt och ramade in hennes ansikte. 

Hon hade på sig en mörklila klänning och en grå kappa över. Hatten var mörk den också.

Hon såg sorgsen ut, men det var ju självklart.

-Jag vill inte, mamma! Sa Emelie och tryckte sig mot hennes ben. 

Jag stod tyst en bit bort. Emelie och jag skulle flytta ut på landet till en familj som mamma kände lite, men som vi aldrig träffat. Beslutet fattades då när vårat hus föll isär mitt framför ögonen på oss och de som fortförande hade varit innuti huset dog. 

Jag vred på mina händer. Både jag och Emelie hade fått kläder av vår kusin som också bodde i London men som inte skulle åka iväg. Känningen jag hade var lite för liten och kappan över var lite för stor. 

-Det kommer bli bra, det kommer finnas massor av barn att leka med och katter och hästar, kaniner finns det nog också! Sa mamma i ett försök att muntra upp Emelie.

Jag kände mig kall. Känslolös, men jag misstänkte att alla känslor skulle komma över mig på samma gång ikväll när jag skulle sova. Det brukade bli så. Mamma sa att jag tänkte för mycket, mer än vad man borde göra i min ålder. 

Det var fullt av folk omkring oss. Jag hade tagit farväl av Susan och Alice, mina vänner, igår kväll. Vi lovade att skriva till varandra. Jag kunde ana ljudet av tåget en bit bort. Jag sträckte på mig och fick syn på ångloket som tuffade mot oss. Jag vände mig mot mamma.

Hon log svagt och kramade mig.

-Ta hand om henne. Du är nästan vuxen. Var stark. Du är starkare än vad du tror. Sa hon till mig.

Jag log och nickade. Jag och Emelie kramade henne en sista gång innan vi klev på tåget.

Vi satte oss bredvid varandra i vår del av tåget. Vi öppnade fönstret, jag sträckte ut min hand och tog tag i mammas, bara några sekunder innan tåget började rulla. Emelie tog av sig skorna och rullade ihop sig till en liten boll bredvid mig på sätet. Hon var tyst. Jag la upp min låda och väska på sätet mitt emot. Emelie lämmnade sin lilla väska på golvet.

Tågresan skulle ta ungefär tre timmar och jag fördrev tiden med att läsa. 

 

Tre timmar senare var det solnedgång och vi var framme. Vi klev av och såg oss omkring. Byggnaden framför oss var gjord av ljusgrå sten. Ovanför oss fanns en slags liten utbyggnad, som ett tak. Taket var gult och grönt. Från taket ner till perrongen sträckte sig pelare som var gröna. Emelie och jag såg oss om och gick fram till en av pelarna. Vi hade som papperslappar på en tråd runt halsen där det stod vad vi hette och var vi skulle. 

En kvinna kom fram mot oss.

-Är ni Sylvia och Emelie? Frågade hon. Hon var lång och väldigt smal. Hon hade rödbrunt hår fäst i en knut bak i nacken. Hon hade en enkel brun kappa och hennes ögon var väldigt vackra. Man lade märke till dem direkt. De var ljusblå med ett inväcklat guldmönster innuti som runt pupillen blev tjockare. 

-Ja, det är vi, jag är Sylvia och dethär är Emelie. Jag la handen på Emelies rygg så hon gick fram ett steg.

Kvinnan log varmt och leendet fyllde hennes ansikte med en sorts vänlig trygghet.

-Jag är Sarah, i efternamn heter jag Fletcher, kalla mig Sarah. Jag log och nickade.

Hon berättade att hennes hus inte var alls lång från stationen, så vi gick dit.

På vägen berättade hon att hon hade en son som var lika gammal som jag och två döttrar. Den yngsta var ett år äldre än Emelie och hette Louise och den andra var tretton och hette Carolyn. Sonen hette Harry.

 

Hennes man var 50 år gammal så han var inte ute i kriget. Huset vi kom fram till var idylliskt. Det var gjort av sten och om det hade varit sommar hade det varit överfullt med blommor i rabatterna utanför. Dörren var blå och inramad av mugröna. Murgrönan var spridd över hela huset och det gjorde det lite mystiskt. Emelie tittade fram från bakom min arm.

-Det ser ut som ett sagohus! Viskade hon. Hennes andedräkt bildade ett litet moln i den kalla luften. 

 

Sarah låste upp och visade in oss i hallen. En flicka kom inspringande. Hon hade samma rödbruna hår som Sarah, men hennes var bokstavligen överallt. Hon hade snabba gröna ögon som kvickt for över mig men stannade vid Emelie. 

-Hej! Ska vi leka? Sa hon gällt. Emelie hoppade till bredvid mig och ryckte blygt på axlarna. 

-Louie! Sa en röst. Vem jag antog var Carolyn uppenbarade sig i dörren till köket. Hon såg kallt på mig. 

Hon hade samma gröna ögon som Louise, men betydligt mer kritiska. 

-Tåget var sent. Sa hon kyligt som om det var Emelies och mitt fel. Hon mötte min blick. Jag höll kvar den, men tvingades att titta bort när jag hjälpte Emelie av med jackan.

-Maten har varit klar jättelänge, men mamma vägrade att låta oss äta förrän ni hade kommit. Tillade hon.

-Carol, sluta! Sa Sarah irriterat och gick fram mot henne. 

-Kalla mig inte Caorl! Fräste hon. Carolyn gav mig en sista kall blick innan hon vände mig ryggen och gick in i köket.

 

Andra delen i berättelsen. Jag har inte kommit på ett bra namn ännu, men vad tycker ni hittils?

/Blew_

 

London början av oktober 1940.

 

Det var min födelsedag. Jag fyllde femton. Vi firade inte min födelsedag som vi brukade göra. 

Pappa var brandman i kriget så han var väldigt sällan hemma. Mamma gjorde så gott hon kunde. Jag fick en stor fyrkantig låda. Locket kunde man dra ut och i lådan hade jag lagt alla de saker som jag tyckte om mycket. 

Mamma, min syster och familjen som numera bodde hos oss sjöng och vi åt torra bullar efteråt. 

Det var lite halvhjärtat. Det kändes konstigt att inte ha pappa och George hemma. 

Dagen spenderades i tystnad. Mamma var ute och jag stannade hemma med Emelie. Hon var tystlåten för att vara fem år gammal. Hon brukade sitta tyst och leka och hon gjorde sällan ljud. Hon pratade inte särskilt ofta heller. 

Motsatsen till George. Även att han var världens jobbigaste storebror älskade jag honom. 

 

Det var kväll. Jag hatade kvällarna. Det var då alla bomber föll och sirenerna gick igång. Det var det ljud jag hatade mest i världen. Emelie kurade ihop sig till en boll bredvid mig, hon bodde i mitt rum nu, så att den andra familjen kunde bo i mitt gamla rum. Mamma sov i vardagsrummet. Jag drog fingrarna genom Emelies blonda hår.

-Jag hörde mamma säga att vi måste åka bort. Viskade hon.

Jag hann inte svara för just då landade en bomb. Huset skakade och jag hörde hur flera saker föll till golvet. 

Glaset i fönstrena regnade in över oss. Mamma kom inspringade in i vårat rum och drog upp oss. 

Det enda jag hann plocka med mig var lådan.

Vi hann precis ut ur huset innan det kollapsade.

 

Ny berättelse.

/Blew_

Ludvig sprang ner för trappan, två steg i taget. 

Han hade telefonen i sikte. När han nådde trappans sista steg satte han sig på huk och plockade upp telefonen. 

Han stirrade förvirrat på tangentbordet. Han hade aldrig haft en mobil med knappar. 

Han tryckte iallafall på den gröna luren samtidigt som han slog in 112.

Han skyndade sig ut genom de stora portarna. Utanför var det kolsvart. Ljuset från sjukhuset nådde knappt en meter utanför. Ludvig väntade medans signalerna gick fram. 

-Du har kommit till 112, vad kan jag hjälpa till med? Sa en kvinnlig röst.

-Det är jag, Ludvig Sandbacka....sa han och lät meningen sväva.

-Ludvig! Sa hon efter några sekunders tystnad.

-Jag vet inte var jag är, jag och Henrik har varit instängda i en cell på ett sjukhus som är övergivet!

Allt bara forsade ut ur hans mun. Han visste inte hur han skulle formulera sig, hur han skulle uttrycka allt som hänt. 

-Jag kan inte se någonting! Sa han tyst. Han lutade sig mot betongväggen.

Han visste inte vad han skulle göra. Gestaltens bil var borta.

Ludvig var rädd att Han skulle komma tillbaka och hitta honom. 

-Försök beskriv det område du befinner dig i. Sa kvinnan med lugn röst.

-Sjukhuset är övergivet. Det måste är gammalt ingen kan har varit här på 10 år minst. Det är en grusväg....med lövtrad i kanten. Det är väldigt ödsligt.

Han kisade för att se träden.

Efter en stund sa hon:

-Vi vet nog var du befinner dig, Ludvig. Jag lägger på nu, då kommer poliserna kunna spåra telefonen du ringer från ordentligt. Stanna där du är. Göm dig om det blir nödvändigt men börja inte gå någonstans. Var helt lugn, Ludvig vi är på väg. Vet du var Henrik befinner sig?

-Nej. Jag vet inte var Henrik är. Svarade han.

 

...................................................................................................................................................................

 

Henrik kände sig bortdommnad. Smärtan exploderade överallt likt bomber inne i honom. Rädslan förlamade hans kropp och han kunde inte röra sig öven om han hade velat. Blicken vandrade upp i himlen. Stjärnorna blänkte. 

Philippa hade älskat stjärnorna. Han förstod henne. De var verkligen vackra. Det var synd att smärtan gjorde att han inte kunde ta in den mäktiga synen ordentligt. 

Gestalten kom tillbaka. Henrik drog in luft i lungorna men det blev bara ett litet ljud. Han började hosta. Blod rann ner längs hans haka.

Gestalten böjde sig ner över Henrik och han drog sitt sista andetag.

..................................................................................................................................................................

 

Ludvig satt blixtstilla. Allting var overkligt tyst, som om världen hade upphört att snurra. Han vågade knappt andas. Läppen dunkade men den hade slutat blöda. Näsan hade också slutat blöda, men han vågade inte ta bort tygbiten som han hade upptryckyt i näsan. Det skulle antagligen börja blöda igen då. 

Axeln hade blivit ännu mer skadad när Henrik knuffat ner honom på golvet. Han gissade att den var ur led.

Innan hade han inte tänkt på axeln, den hade liksom varit där, i bakgrunden.

Men nu gjorde den ont.

Han frös väldigt mycket, men han vågade inte röra sig. 

Han kände sig trött. Han undrade hur länge han varit borta. Sömnen drog sina fingrar genom hans hår och viskade till honom att ge med sig.

Han ruskade på huvudet och stålsatte sig för ännu en våg av kyla och smärta.

 

Just som han skulle somna hördes polissirener. Han ställde sig upp, men han höll på att ramla omkull igen på grund av alla känslor som kastade sig över honom. 

Polisbilarna rullade in framför honom och stannade. Ur förarsätet på en av bilarna kastade sig hans mamma ut.

Hon rusade fram till Ludvig och slog armarna om honom. Hon kramade honom så hårt att han knappt kunde andas, men det gjorde inget. Han började gråta i hennes hår. Hon luktade rent och tryggt.

 

En vecka senare.

 

Ludvig satt i det nu välbekanta kontoret hos polisen. Hans mamma satt bredvid och mitt emot dem satt två poliser. En man och en kvinna. Mannen hette Johan och kvinnan hette Sofia. 

Johan och Sofia hade varit på plats när Ludvig hittats. Ambulansen som hade kommit några minuter efter hade tvättat hans ansikte från de mängder av blod som var smetat överallt. Han hade direkt blivit placerad i ambulansen och förd till ett sjukhus-men inte ett övergivet denna gång.

På vägen till sjukhuset hade han svimmat på grund av överansträngning, blodförlust och hunger. 

Hans axel hade sedan dragits i led igen och han hade vaknat. 

 

Mängder av förhör och frågor följde. Han orkade inte svara på någon av dem. Men han försökte. För Philippa. För Henrik. Henrik som var försvunnen.

 

Sofia och Johan såg allvarliga ut.

-Vi tyckte att du borde få veta, Ludvig, innan tidningarna börjar skriva. Sa Johan. Ludvig nickade.

-Henrik, Philippas pappas kropp har hittats. Han är alltså död. 

Cocken förlamade Ludvig i några minuter. Hans mamma kramade hans hand. 

-Hur..hur..

Ludvig kunde inte avsluta meningen. Han visste inte hur Philippa mördats, men han ville veta hur Henrik hade mördats. Polisen berättade.

-Är det någonting mer? Någonting ni undrar över? Frågade Sofia.

-Har ni hittat Honom ännu?

-Nej. Vi har inga mer spår att följa. Svarade Sofia och ställde sig upp.

Ludvig nickade och kände obehag och rädsla krypa fram. Han var fortförande så rädd. Han kunde inte bli lämmnad ensam och han var alltid rädd att någon förföljde honom. Chirstina, hans psykolog sa att det med tiden skulle bli bättre, men aldrig helt. Han oroade sig. Han oroade sig för allt. Han hade varit borta i nästan två veckor. Han var ännu smalara än vad han varit när han kidnappades så man kunde lätt räkna alla hans revben.

 

Han försökte leva ett så normalt liv han kunde men det gick inte. Det fanns alltid där, det gömde sig.

Han tänkte ofta på Philippa, som var i himlen nu, tillsammans med sin mamma och pappa. 

Ibland tyckte han att han såg henne på gatan, någon med svart lockigt hår, någon med gröna ögon och fräknar.

Det gjorde ont i honom. Men han höll på att lära sig leva med det. 

För han var fast beslutan vid att överleva.

 

.................................................................................................................................................

 

Gestalten körde sin bil på slingriga grusvägar högt upp i Sverige. Radion var inte på. Han tyckte inte om oljud.

Han hade varit nära på att bli upptäckt, men Han hade återfått kontrollen.

När Han hade kontroll gick saker och ting som Han planerade.

 

Detta var alltså sista delen av Gestalten. Den är alltså slut.

Vad tyckte ni?

Vad ska jag skriva om nu? 

/Blew_

 

Henrik och Ludvig satt spända och väntade.

De hörde Honom utanför, men de kunde inte avgöra vad han gjorde.

De hade fått lite vatten och lite mat tidigare under dagen, men hungern gnagde ändå envist. 

Klockan var två på natten. Enligt Henriks armbandsur. 

De kunde se det eftersom lampan i taket var tänd. Rummet de befann sig i var kvadratformat. Alla väggar var ungefär tre meter. Väggarna var av cement och golvet likaså. Lampan var en naken glödlampa som hängde i taket. 

Rummet stank. Men deras näsor hade vant sig och de försökte andas genom munnen. 

Båda kände på sig att saker och ting var satta i rörelse. Det skulle hända någonting. 

Det kändes i hela luften, det var som om den sprakade av elektricitet, eller en laddning av händelser som snart skulle ske.

De sa ingenting till varandra. Henriks gröna ögon for runt rummet, medans Ludvigs ljusblå stirrade ut i tomma intet.

Hans läppar var spruckna och det ljusa håret var stripigt och smutsigt. 

 

Dörren slogs upp och Han stod i dörröpningen. Han drog upp dem och knuffade ut dem.

Hårdhänt knöt han fast deras händer bakom ryggen. 

Ludvig undrade om det var nu de skulle dö, medans Henrik såg detta som deras chans. 

Han knuffade dem genom en lång korridor och förde dem sedan in i en stor sal.

Salen bekräftade vad Henrik misstänkt. De befann sig i ett sjukhus, eller mentalsjukhus. Det var uppenbarligen övergivet. Salen var stor och i mitten fanns två stolar. 

Framför dem stod ett bord. På bordet fanns två kanyler och en kniv. 

Henrik spände sig och kastade sig mot Ludvig. Ludvig föll mot golvet. Hans läpp sprack och näsblod började forsa. 

Henrik kastade sig bakåt så att Han knuffades i obalans och stapplade bakåt. Han hade uppenbarligen inte varit beredd på motstånd. 

Henrik knuffade Honom igen och sedan började han springa. 

Henrik sprang ut i korridoren i motsatt håll från Ludvigs och hans rum och lämmnade då Ludvig ensam i salen.

...............................................................................................................................................................

Han sprang allt vad Han hade. Henrik var snabb, även att han hade händerna bakbundna. 

Han var arg. Ursinnig. Allt hade börjat röra sig i motsatt riktinig i av vad han hade planerat.

När saker och ting inte blev som Han ville kunde han inte fokusera.

Om Henrik smet skulle han berätta för polisen och Han skulle bli tagen. 

................................................................................................................................................................

 

Det bultade i Ludvigs läpp. Blodet forsade och rann ner på hans kläder. Ludvig lyckades ställa sig upp. Han var vinglig och det var svårt att stå. Händerna som var bakbundna gjorde allting mycket svårare. Han böjde på knäna och lyckades precis få genom ena benet. Sen krånglade han över det andra så att han hade händerna framför sig. Repet skar in i huden och lämmnade röda märken. Blodet forsade fortförande. Det rann ner för hans hals och ner innanför tröjan. Det var varmt och kladdigt. 

 

Ludvig vacklade bort mot bordet där kanylerna och kniven låg. Han var väldigt rädd. Han var rädd för vad som skulle hända om Han återvände. Han var rädd för vad Henrik gjorde. 

Ludvig kom fram till bordet. Han plockade med darriga händer upp kniven. 

Han svalde. Med fingrarna lyckades han vinkla kniven rätt och så började han skära i repen som satt runt hans hanleder. Det var väldigt svårt och det gjorde väldigt ont. Händerna och armarna täcktes av blod från hans läpp som fortförande blödde kraftigt. Repet var virat flera varv runt hans handled. 

Han vacklade till. Han sjönk ner på golvet och fortsatte skära av repen sittandes. 

Han skar av det sista.

 

Han skakade på händerna och försökte att få igång blodflödet igen. 

Med kniven skar han av en bit tyg från hans tröja och stoppade upp den i näsan. Med en annan tygbit försökte han torka bort blodet i ansiktet och på armarna. 

Stressat tittade han mot dörren som ledde ut i korridoren. Ludvig stoppade kniven i fickan.

Han gick tillbaka mot bordet och lade ner kanylerna på golvet. Han stampade på dem

så att de spräcktes. 

 

Ludvig gick snabbt ut i korridoren. Han svängde vänster, bort från det rum där han och Henrik hållts fångna.

Han visste att Henrik inte var dum. Men Ludvig visste också att man inte skulle underskatta Gestalten. Henrik hade sprungit iväg så att Ludvig skulle fixa ut dem härifrån. Men han visste inte hur. Han behövde en telefon. 

Ludvig skyndade mot koridorens slut. 

Han svängde höger. Allt var tyst. Han ville hitta ett fönster för att få se var de var.

Allt var plötsligt klart. Ludvig kunde för första gången på länge tänka ordentligt. 

Han var fast besluten om att de skulle överleva. För Philippa. För sig själva. 

Ludivg joggade genom ännu en korridor. Han stannade för att lyssna men allting var läskigt stilla. 

 

En trappa syntes. I de bakre delarna av hans minne kom han ihåg att han blivit släpad upp för någonting hackigt. Det var då hans axel hade skadats. Ludvig sprang mot trappan. Innan han började gå ner för den lyssnade han noga. Vid trappans sista trappsteg låg en tjock Nokia-knapptelefon. 

 

....................................................................................................................................................

Några minuter tidigare.

 

Henrik brottades med Gestalten. Även att Han var väldigt tanig var Han stark. Henrik kände någonting hårt i Hans ficka. Det var två mobiltelefoner. Det var Henriks Nokia och vad han antog var Ludvigs telefon. 

Henrik fick tag i Ludviggs telefon och drämmde in den i vad han trodde varGestaltens näsa. Blod började rinna ner över Henrik.

Han slog Gestalten ännu en gång samtidigt som han kastade undan Nokia-telefonen mot trappans nedersta del. Gestalten slog händerna för näsan och rullade av Henrik. Henrik tog tillfället i akt och sprang mot dörrarna som bara var några meter farmför honom.

Bakom sig hörde Henrik ett väsande och hans misstankar blev bekräftade. Gestalten var ännu en gång efter honom.

 

 

Nästa del blir den sista. Denna del blev väldigt lång och ganska hemsk. Förlåt. Jag visste inte hur jag skulle fortsätta riktigt och det skulle inte kännas bra att inte göra berättelsen hemsk. Men sen kanske den blev för våldsam, jag vet inte?

Men det är ju inte på riktigt såklart. Nästa berättelse jag skriver blir vackrare, om ni hellre vill ha en fin historia.

Fast ni måste väl ha läst/sett läskigare saker? Filmer eller böcker?

Eller överdriver jag bara? Jag blir bara lite rädd för mig själv, att det jag skriver kommer ur mitt huvud.  

Nu blev det ju lite personligt, men ni får säga vad ni tycker, inet på ett elakt sätt men kaske "Den är jättespännande, men nästa gång kan du väll ha med lite mindre blod"

Eller jag vet inte. Jag kanske överreagerar, ni kanske inte tycker att den är alls läskig. 

 

/Blew_

(Varning detta blir en väldigt kort del)

 

Han skyndade sig genom kvarteret där Ludvig bodde. Han var stressad. Polisen hade fått ledtrådar

och spår att följa up. Saker började sluta följa Hans planering. Han hatade när saker inte blev som Han ville. 

Han hatade det.

Han hade inte varit hos Ludvig och Henrik på ett tag.

Det stressade Honom också. Det var inte alls bra att de fortförande levde. 

Men Han skulle inte göra sig av med dem ännu.

Allt var fel. Förut hade Han inte påverkats av Ludvigs och Philippas ansikten som stirrade på honom från affischerna.

Men nu gjorde det Honom illa till mods.

Det förvånade Honom, för han brukade inte känna någonting alls.

Han bara gjorde det rösterna sa åt honom.

 

Som sagt ett kort inlägg. Jag måste verkligen sova.

Jag skriver ett längre inlägg imorgon. Godnatt ♥

 

/Blew_

Henrik stirrade mot Gestalten. Den stod helt stilla och han kunde inte avgöra om den hade ansiktet vänt mot honom. Detta var hans chans. Det var nu han måste agera. Henrik började gå mot Gestalten. 

Gestalten ryckte till och den började hastigt röra sig bort från Henrik.

Philippas pappa skyndade sig efter och snart sprang han för att hinna ikapp Gestalten. 

 

Gestalten var snabb, men det var Henrik också. De rundade ett hörn och framför dem låg en korsning. Gestalten sprang över och fortsatte bort mot en park. Henrik sprang efter.

Det var en katten och råttanlek.

 

.....................................................................................................................................................

 

Ludvig låg stilla. Han undrade om Han hade glömt bort honom. Musiken var avstängd och istället var tystnaden så genomträngande att det nästan var värre än musiken. Han visste inte hur länge han varit borta. Tre dagar? Fyra kanske? 

Han undrade om det fanns bilder på honom uppsatta, precis som det fanns på Philippa.

Han undrade om hon var död. Han hundrade om han var död.

Han kanske var det? Det kanske var såhär att vara död. Att ligga ner, tyst, ensam i mörker.

 

Steg hördes utanför. Ludvig satte sig upp. 

Dörren slogs upp och Han stod där. En annan man stod, halft lutande bredvid honom. 

Gestalten knuffade in mannen. 

Han landade bredvid Ludvig. Gestalten smällde igen dörren. 

-H-hhallå? Viskade Ludvig hest. 

Mannen rörde sig och satte sig till slut upp.

-Ludvig? Sa han.

Ludvig antog att han var levande och att han inte hade dött trots allt.

-Jaa, vem är du?

Ludvigs röst var hes och han misstänkte att det var för att han inte pratat på flera dygn och att han var väldigt törstig.

-Jag är... Jag är Henrik. Philippas pappa.

Chocken förlamade Ludvig i några ögonblick. 

Philippas pappa var här. Med honom.

-Jag vet var vi är. Viskade Henrik till Ludvig som inte svarat.

-Jag ska berätta om det. Sa Ludvig. Philippas pappa såg förvånat på honom.

Ludvig berättade om att Philippa ringt honom innan han blev tagen. Innan hon blev mördad.

 

Henrik berättade att Philippa var död. 

Ludvig började gråta. Han som nästan aldrig grät. 

Inte en endaste gång under hela tiden han varit borta hade han gråtit. Men nu kom tårarna, de gick inte att hålla tillbaka.

-Förlåt. Sa han hest. Men det gick inte att sluta gråta. 

Henrik som först bara klappat honom tafatt på axeln kramade om honom. 

De satt bredvid varandra i tystnad.

-Jag vill inte dö. 

-Det vill inte jag heller. Svarade Henrik.

Ludvig låg ihopkrupen på det fuktiga kalla golvet.

Det dunkade i huvudet på honom. Han trodde att musiken skulle borra hål rakt in i hans hjärna.

Varför var han kvar där? Varför hade ingen räddat honom ännu?

Den starka beslutsamhet Ludvig känt tidigare att överleva, flackade i takt med musikens våldsamma vågor.

Någon gång två nätter sen hade Han kommit in. Han hade slagit Ludvig medvetslös, och sedan satt på musik.

Högt. Väldigt högt. Samma låt hade gått på repeat i snart två dygn, och Ludvig kände sig på gränsen till att bli vansinnig. Han låg i fosterställning i rummets högra hörn. Rummet var nedsläckt, och han såg därför inte hur det såg ut. Han såg inte heller var musiken kom från. Han antog att det fanns inbyggda högtalare i väggarna.

Var befann han sig? 

Han kände sig sårbar. Musiken dånade, och han tyckte att den borde höras ut...

Men tänk om?

Tänk om rummet han befann sig i var ljudisolerat?

Men ändå hade det fuktiga kalla golv.

 

Han förstod ingenting. Hans tankar började bli osammanhängande.

Han hade inte kunnat sova på grund av musiken men han var så pass utmattad att han höll på att somna på fläcken. 

Någon gång medans han var utslagen hade vatten levrerats. Och en brödbit med smör på. 

Först hade inte Ludvig ätit, men allteftersom hungern hade växt, hade hans blick börjat dra sig mot mackan.

Han undrade om den var förgiftad, men han åt ändå. 

Den var inte förgiftad. 

 

.................................................................................................................................................................

 

Philippas pappa var på väg hem från ett möte med sin psykolog Cristina. 

Hålet efter Philippa fanns kvar. Det skulle alltid finnas. Det visste han.

 

Men en kväll när han grät, ersattes sorgen av något annat. Ilska. Vem hade gjort detta. 

Vem hade dödat hans dotter?

En ilska olik något han känt förut i sit liv spred sig i hans kropp och han ville kasta saker kring sig. 

Han bestämde sig för att hitta Gestalten, Han. 

 

Henrik flyttade till en annan lägenhet den veckan. Att bo kvar i lägenheten där Philippa kidnappats var för svårt.

Kvällen då han packat upp allt i sitt nya hem såg han på ett av de nyaste fotona av Philippa han hade. 

Hon log på fotot, vilket var ovanligt. Hennes korta svarta lockiga hår blåstes bakåt, och fräknarna syntes. De gröna ögonen glittrade av lycka. Det var på sommarlovet, innan Olivia, Philippas mamma gick bort. 

 

Henrik log tillbaka mot Philippa medans han klädde på sig sin jacka och gick ut.

Henrik tänkte klura ut vem Han skulle ta här näst. För han var säker på att Han inte var klar. 

Philippa och Ludvig var de udda i sin klass. Henrik visste att de tagit sällskap hem ibland. Han visste också att Ludvig var försvunnen. Han skulle hitta Ludvig. Han skulle få fast Gestalten.

Henrik tänkte desperat på en plan, ett halmstrå att gripa efter. Han fortsatte gå men han kände ett moln av rädsla och oro ta form i bröstet och han insåg att han höll på att få en ångestattack.

Henrik stannade vid en bänk, han satte sig ner och försökte lugna den skenande pulsen.

 

Han blundade. Det stora molnet i hans bröst flög omkring. Det pressade hans kanter, det försökte dra sönder hans hud för att kunna fly. Rädslan och adrennalinet lekte kapplöpning i hans kropp, och gjorde att han ville krypa ihop till en boll samtidigt som han villa skrika och slå saker. Han visste inte vad han skulle göra. Han var ensam, helt ensam. Han kände sig förstörd, hopplös. Han svalde. 

Henrik kände hur kroppen började lugna sig. Kvar lämmnades istället ett moln av sorg. 

Han mådde illa. Han skulle just resa sig när en rörelse fångade hans blick. Han vände på huvudet. 

 

Där, under en lyktstolpe några meter bort, stod en orörlig svart gestalt.

 

/Blew_

 

Han gick i tystnad. Omkring honom satt fortförande bilder på Philippa uppe. 

Svart kort lockigt hår, gröna ögon, fräknar, lätt olivfärgad hud. 

Philippa stirrade på Honom från fotot. 

 

Bredvid hennes foto fanns nu också en bild på Ludvig. 

.......................................................................................................................................................

Philippas pappa satt hemma. Ensam. Det gjorde ont i varenda del av honom. Hela hans dagar upptogs av smärtan hans dotter lämmnat. På kvällarna sjöd ångesten, och han visste inte om han skulle skrika och springa omkring eller bara rulla ihop till en liten boll för att hoppas på att försvinna.

 

Henrik hade fått förslag på olika psykologer, men för tillfället ville han vara ensam med smärtan. Han kände sig stum. Bedövad. Samtidigt som han kände ett hål i sig, ett hål som var obeskrivligt stort,och växte, och pressade honom ända ut i kanterna. Det var som om en del av honom hade slitits ut och att han nu skulle dö av smärtan.

 

Det var samma dag som Philippa dödsförklarades som Ludvig försvann. Henrik brydde sig för tillfället inte om det, Philippa upptog hans mtankar dag och natt. Poliserna hade fått ett samtal av Ludvig den kvällen då de tror Philippa mördades. Han verkade otroligt rädd, och det var tydligt att något hänt. Han berättade osammanhängande om att Philippa ringt honom. 

 

Några timmar senare anmäldes Ludvig som försvunnen. Tillsammans med honom försvann hans telefon, och därför fanns inte möjligheten att spåra Philippas samtal. Polisen var säker på att det var samma person som tagit Philippa, som tagit Ludvig. 

Den personen hade av ungdomarna börjat kallas "Gestalten". Hundratals rykten cirkulerade, men få av dem var sanna. Några sa att de sett Philippa levande efter att hon dödsförklarats, gå hand i hand med en gestalt. 

 

Poliserna kunde med hundra procents säkerhet meddela att det inte var sant, och att det var omöjligt.

 

......................................................................................................................................

 

Ludvig var inte tagen till samma ställe som Philippa. Men det visste han inte förståts. Han hade flera ställen, och Han var smart. 

Ludvig hade på något märkligt sätt varit förbereden på att det skulle vara hans tur sen. Han visste inte hur, men när dörren sparkades upp kände han sig inte rädd, inte lika rädd som innan, då Philippa la på luren. 

 

Ludvig satt i ett mörkt rum, och han visste inte vilken tid det var. Han hade varit medvetslös, och när han vaknade hade han väldigt ont i den vänstra axeln. Han visste inte var han befann sig, och Han hade inte visat sig sen i lägenheten. Ludvig var fast besluten om att han skulle överleva. Han kände sig märkligt stabil i huvudet. När han talat med Philippa hade hon inte varit det.

 

Han undrade om hon fortförande levde. 

Han skulle ta sig ut härifrån. Han ville leva. 

Fast en liten röst gnagde, och sa att Philippa var borta. Men han slog envist bort den. Ludvig skulle fokusera på att överleva. Och ta sig ut från det ställe han befann sig på. 

..................................................................................................................................................................

 

Jag kunde inte motstå att skriva fortsättning idag, det gör inget hoppas jag?

Vad tycker ni förresten, är den bra? 

Jag vet att den är hemsk, men det är lättare att skriva om hemska saker. 

Men jag känner mig lite hemsk så jag gör det. :)))

När jag känner mig trevligare, kanske jag skriver något som är lite trevligare.

Vi får se hur lång tid det tar. 

Konstruktiv kritik vill jag ha! 

/Blew_

Philippa kramade luren. Hon var rädd och hon visste att Han snart skulle komma tillbaka.

Hon svalde och höll krampaktigt i telefonen medans hon lyssnade till Ludvigs andetag.

-Philippa!? Sa han oroligt. Hon svalde.

-Ja...jag, jag måste.. Hon tappade tråden. 

 

Hon kunde inte tänka klart, och det kändes som om hun skulle svimma igen.

-Philippa, lyssna! Du måste berätta var du är!

Hon hörde att han lät rädd. Hon log för sig själv. Han var inte lika rädd som hon var.

Det visste hon. Hon visste också att vad hon än sa att resultatet skulle bli detsamma.

 

-Jag kan inte. Han kommer snart. Viskade hon, medans det började flimra framför ögonen på henne. 

-Varför!? Bara en ledtråd, så ska du komma hem igen? Vem är han... Var är du?

Han avbröts. Philippa la på. Han var tillbaka. 

 

....................................................................................................................................................

 

Ludvig kände sig stum. Hon hade lagt på. Allt snurrade. Han grät aldrig, men nu ville han gråta. 

Han tänkte sig Philippa någon stans, ensam, rädd. 

..................................................................................................................................................

Två veckor senare. 

 

Philippas pappa Henrik satt hos polisen. Han ville kräkas. De hade just berättat att Philippas kropp hade hittats.

Och en annan ungdom hade försvunnit. Han hette Ludvig. 

 

 

Vad tycker ni om berättelsen förresten?

/Blew_

Ludvig gick till polisen. Han berättade om fläcken. Gestalten.

När han tänkt efter, och efter mardrömmen visste han att han hade sett gestalten. 

Den hade skuggat Philippa. Flera gånger. 

Vetskapen om att hon varit iakttagen utan att hon visste det gjorde Lducig illamående. Det fick honom att känna sig aningen paranoid. 

 

Tidningarna sa att man skulle stanna inne efter mörkrets innbrott, låsa dörrarna, och vara noga med att inte göra sig till en måltavla. De lät hemskt. 

 

Medans eleverna i skolan tycktes ha glömt Philippa efter den vecka hon varit borta, pratade nu bara om att de tyckt att de sett saker. Det kanske de hade men Ludvig tvivlade på det. 

 

Den kvällen så satt han ensam i sitt rum och försökte räkna ut någon komplicerad algerbrauppgift i matteboken. 

Plötsligt började telefonen vibrera. Det var dolt nummer. Han rynkade på ögonbrynen, men svarade.

-Hej, det är Ludde. Han hörde någon på andra sidan. 

-Hallå? Upprepade han.

-Ludvig? Sa rösten.

Han föll nästan av stolen. Han kunde inte prata, han kunde inte tro det. Glädje var vad han kände, men rösten fyllde honom också med obehag. 

-Ja....

Svarade han. Hans händer skakade. Han väntade på ett svar.

-Hej. Det är Philippa. 

 

 

/Blew_