Kvällen var kylig. Det kändes märkligt att vara ute sent och ännu märkligare var den genomträngande tystnaden. 

Våra andederkter bildade små moln i kvällsluften. Harry och jag gick ner längs gatan huset var på och svängde sedan höger. På den gatan fanns inga ljuslyktor så det mörknade. Runt omkring vägen fanns beechträd

som det växkte murgröna på. En bit framför oss kunde man ana konturerna av tre personer. Två av dem stod tätt intill varandra och den tredje stod en bit ifrån. De som stod intill varandra verkade viska, men de slutade när vi närmade oss. Harry och jag skyndade oss bort mot den lilla guppen. 

-Vem är det där? Sa en av de två personerna som viskat och nickade mot mig.

Hon hade askblont hår som var samlat i korkskruvslockar på hennes axlar. Hon var ganska lång och väldigt smal. Hennes ansikte var tunt och hon såg vänlig ut. Den andra av de två var kortare och kurvigare. Hon hade alldagligt brunt hår men hon var otroligt vacker. Hon såg lite misstänksam ut. Men inte elak.

Den tredje var en kille. Han var väldigt lång. Han såg knappt på mig utan tände istället en cigarett. I glöden av cigaretten kunde jag se hans ansikte. Han såg stenhård ut och som om han var totalt ointresserad av att vara där. Han hade höga välmarkerade kindben och vad man skulle kalla fylliga läppar. Åh så jag hatade det uttrycket. 

-Detta är Sylvia, från London. Hon bor hos mig nu. Sa Harry till de andra. 

De såg nyfiket på mig, eller alla utom killen, som jag antog var Paul.

-Jag är Gabriella. Kalla mig Gabbs, eller Gabbie. Sa Den kurviga. 

Hon såg mig i ögonen likgiltigt utan att vika undan med blicken. Hennes sätt att titta på mig sa att det nog var bäst att bli vänligt inställd till henne nu direkt. Jag log och hälsade på henne.

-Och jag är då Ellie. Jag heter egentligen Elisa, men du kan säga Ellie. 

Hon log vänligt, det gjorde att hela det smala ansiktet lystes upp. 

-Paul. Sa den långa och tog min hand.

Han hade svart hår i en oreda på huvudet. Han hade isblå genomträngande ögon som gjorde att det kändes som om han kunde läsa mina tankar. 

-Och nej, jag kan inte läsa dina tankar, fortsatte han.

Hans fortsättning förvånade mig så pass mycket att jag inte kunde svara på en stund. Hur hade han gjort det där? Hade jag stirrat på honom? Det gjorde mig aningen illa till mods, speciellt eftersom han hade sagt det utan minsta spår av humor.

-Paul är sån, du vänjer dig. Han studerar folks ansiktsuttryck och dömer dig. Flinade Gabbs.

-Sen är han också van vid att alla tror att han kan läsa tankar.

Sa Ellie och log mot Paul som fortförande såg på mig med sin blå genomträngande blick.

-Kom så går vi. Sa Harry och började gå mot mörkret. Jag tvekade ett ögonblick, men när alla andra började gå så jag gick efter. Gabbs gick på min vänstra sida och Paul på min högra. 

-Var tyst. Sa Gabbs innan mörkret slukade oss helt.

 

Glöm inte att fortsätta ställa frågor förresten! 

/Blew_