En ny affär har kommit till Starplaza som heter Furry Friends.

 

 

 

♦ Gå till proxyn: www.proxoin.com/ eller dontfilter.us/

♦ Sök efter stardoll.com

♦ Logga in.

♦ Klart! Logga ut och stäng ner sidan, kläderna finns nu i din svit.

 

 

 

Källa: USD

 

 

 

Första gången Simon och jag träffades var den sjunde maj när vi var sju år gammla eftersom vi båda fyllde år den dagen. Simon flyttade ut till den lilla håla som jag då älskade, med sin mamma. Ända sen den dagen har vi varit i princip oskiljaktiga. Nu, åtta år senare kan vi fortförande prata om nästan allt med varandra. Det ända undantaget var hans pappa som var död. När och hur visste jag inte, men det pratade vi inte om. 

Han brukade säga "Det är du och jag Ayla, mot världen." Ibland var vi tre stycken och ibland fyra vänner, men i grund och botten var det alltid Simon och jag som höll ihop. 

 

Det var en dag, på Påsklovet. Det regnade och det var dimmigt ute även att det var april och inte november. Simon och jag båda älskade Pinterest och det var därifrån vi först fick ideen att utforska ödehus. I början kändes det omöjligt att hitta några gammla ödehus där vi bodde, men efter en del efterforskande visade det sig att skogarna runt omkring där vi bodde var en skattkammare. Så Simon och jag släppte de där andra vännerna.

 

"Amen ska ni inte hänga med, snälla det blir askul!" Brukade de säga. "Nej, vi ska ut i skogen." Brukade vi svara. Till slut tröttnade de och det blev bara Simon och jag mot världen igen.

 

"Titta Ayla, det här stället verkar bra. Det är inte supergammalt heller." Simon låg på mage i min säng och tittade på Apple-laptopens skärm. Jag hasade över till sängen och dunsade ner bredvid honom. "Joo, det ser bra ut. Ska vi dit imorgon?" Frågade jag och vände mig om så att jag låg på rygg.  "Varför inte nu?" Svarade han och petade mig i magen så att jag vred på mig som en fisk. "Jag vet inte. Jag hade ju nästan uppnåt Nirvana" Svarade jag och petade honom tillbaks i magen. Det var ett skämt mellan oss, vi hade testat en hel del religoner och vi tyckte båda om Buddhismen mest, men varken jag eller Simon orkade fasta eller bli munkar. Han flinade och svarade att det var synd för mig och att vi skulle ut. Han packade ner sin kamera och jag min och vi klädde på oss regnkläder. "Mamma, jag och Simon går ut. Jag har inte med mig min telefon, hejdå!" Ropade jag och stängde dörren innan hon hann svara. Simon som var en excellent kartläsare visste exakt var vi skulle så jag följde efter honom. Han hade luvan nedfälld så hans vitblonda hår blöttes ner av regnet som fortsatte falla. 

 

Huset var större än vadvi väntat oss men det var intakt och vi gissade att det var byggt under tjugo eller trettiotalet. Men det såg stadigt ut. Regnet hade slutat falla och istället låg en tunn knähög dimma på den blöta marken. Huset var stort och mörkt Förr hade det varit blått men nu var det mörkgrått. "Ska vi?" Frågade Simon och pekade mot dörren. Jag stod kvar. Jag var kall. Någonting var otroligt bekant över huset. Inte på ett bra sätt, det var som om det kom från en läskig barndomsdröm och skräcken från den fortförande angrep min hjärna. Simon öppnade dörren som stod på glänt och vinkade åt mig att komma. Jag gick stelt mot dörren. Jag kastade en orolig blick upp mot fönstrena, men de förblev svarta. Jag kände mig iakttagen. "Ayla, är du okej?" Frågde Simon som hade fått en orolig rynka mellan ögonbrynen. "Ja då." Svarade jag och gick in i huset. Jag tände ficklampan och svepte med den kring rummet. 

 

Vi båda tystnade när vi såg hur rummet såg ut i skenet av våra ficklampor. Det skulle sett normalt ut om möblerna hade stått up och varit hela. Och om de inte skulle varit fläckade med blod. En av sofforna var isärdragen i två delar och kuddstoppningen låg mörkbrun och utspridd över rummet. jag lade märke till konstiga symboler på en av väggarna. De såg ut som runor, men snirkligare. Simon gick i tystnad in till rummet bredvid. Jag tittad upp mot en trappa som ledde till husets övervåning. Mörkret sträckte ner sina armar och drog mig till sig. Jag vandrade upp för trappan och in i det första rummet till höger. Synen som mötte mig gjorde mig mållös. 

 

De tre liken hade fått sina händer förvridna i märliga vinklar, men deras armar var ändå ihopslingrade i varandra som om de kramades. De satt i fosterställning alla tre, förutom med armarna eftersom de höll om varandra. Det var en man och en kvinna och ett barn. Huden var ganska grå och de hade varit döda ett tag. De var fastknutna i varandra med ett tjockt rep och i deras kroppar var snirkliga former och runor inristade. Men det läskigaste var hjorthornen som var inpressade i deras skallben. Munnarna var öppna på dem alla tre och ögonhålen gapade tomma.

Jag hörde inte Simon förrän han stod bredvid mig.

"Simon" Sa jag och vände mig mot honom. Men hans bleka ansikte var ännu blekare än vad det brukade vara och han hörde mig inte. "Simon!" Ropade jag, men hans ögon hade borrat fast de tre hornbeklädda liken.  

 

 

Ja ni. Det var första delen på en ny berättelse, vad tycker ni? 

Det är lättare att skriva läskiga märkliga saker. 

/Blew_

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utseendet på Stardolls huvudsakliga kontrollpanel som varje medlem har, har fått en rejäl uppdatering.

 

 

 

Jag vaknade av att Emelie ryckte mig i axeln. 

-Sylvia! Vakna! Sa hon och skakade mig. 

-Ja, ja vänta.

Svarade jag trött eftersom jag faktiskt sovit oavbrutet hela natten. För en gångs skull.

Jag satte mig upp i sängen och såg på Emelie som kröp upp bredvid mig. 

Hennes blonda hår stod åt alla håll och hennes unga ansikte lyste mer än vad det hade gjort på flera månader.

Att berätta för henne om pappa var det svåraste jag någonsin gjort. Hennes reaktion hade varit att tyst börja gråta och krypa ihop i fosterställning i mitt knä. Hon slutade prata helt ett tag, men nu pratade hon igen, även att det fanns stunder då hon blev tyst och bara satt och betraktade luften. Att hon alltid hade sällskap tror jag var bra för henne. Emelie och Louise var numera oskiljaktiga.

-Tror du mamma kommer, tror du det? Viskade hon till mig. 

-Kanske, jag vet inte. Hoppas inte för mycket. Sa jag och kramade hennes hand. 

Emelie fyllde sex år idag och mamma hade skrivit om att kanske åka hit med tåg över dagen. George var i Tyskland för tillfället och det var sällan vi fick brev från honom. 

-Jag hoppas hon kommer. Viskade Emelie till mig.

-Ja, det hoppas jag också. Svarade jag och strök henne över kinden. 

 

Dörren till mitt rum slogs upp och där stod Louise. Hennes vilda hår omringade ansiktet i en gloria och hennes ögon fick henne att se smått galen ut.

-Kom Emelie kom! Ropade hon och ut tillsammans med henne sprang Emelie. 

Jag satte mig upp i sängen och efter någon minut ställde jag mig upp. Jag gick för att ta ner mörkläggningsgardinen. Solljuset strilade in genom fönstret och jag kände värmen av den. 

Jag kände ett styng av saknad. Både av mamma, George, men speciellt efter pappa.

Jag klädde snabbt på mig och begav mig ner till frukosten där Sarah stekte pannkakor dagen till ära. 

Senare skulle några andra av Emelies och Louises kompisar komma och fira födelsedagen. 

-Paul kommer tillbaka idag. Sa Harry och såg forskande på mig.

Jag kände hur färgen steg på kinderna, så jag vände mig bort från honom.

-Jaså. Svarade jag och låtsades som om jag inte visste om det.

Faktum var att jag hade räknat ner, dag för dag.

 

Ungefär klockan tio på förmiddagen knackade det på dörren. Emelie kastade sig mot den och slog våldsamt upp den. På andra sidan stod mamma. Hon och Emelie omfamnade varandra. Jag sprang dit och kramade om dem båda. Det var ungefär fem månader sedan vi hade setts senast. Alla känslor vällde över mig på en gång och jag började gråta. Men det kändes okej. Det kändes till och med bra. Speciellt när jag upptäckte att både mamma och Emelie grät också. 

 

 

Sarah och mamma satt med Louise och Emelie i vardagsrummet och pratade så jag passade på att gå ut. Luften var alldeles klar och solen sken. Jag passerade alla husen på gatan och medan tittade jag på krokusarna i rabatterna. Jag tänkte på Paul. Jag saknade honom också, men inte på samma sätt som jag saknade mamma och pappa. Saknaden efter honom var varmare på något sätt, medans den efter pappa var smärtsam. Jag gick till floden och bron där jag stått den dag då jag fått veta att pappa dött. Det blåste lätt och ljudet av vattnet dämpade hans steg. Jag märkte honom inte förrän han var precis bakom mig. 

-Hej Sylvia. Sa han och såg på mig med sina intensivt blå ögon. Han log.

Och jag började också le. Hela mitt ansikte sprack upp i ett brett leende. Han öppnade sina armar och jag gick utan att tveka för att möta kramen. Det kändes underbart att ha hans armar omkring mig. 

Solens sista strålar värmde oss och i ljuset av vårsolen kysste han mig.

 

 

Jaha. Det var det. Så blev slutet, jag hoppas att det blev bra och att ni tycker om hur det blev. Det var svårt att skriva om kärlek för jag blir lätt så generad (det är nog något medfött) av att skriva om det haha, men men, jag är nöjd. 

Vad tycker ni?

Nästa berättelse blir nog läskig igen. ;-)

 

 

/Blew_

 

 

 

Paul ledde mig in i hans hus. Det var svagt upplyst av gaslyktor. Vi droppade regnvatten ner på det blanka trägolvet. Han hjälpte mig av med den dyngsura regnkapan och sedan tog han av sig sin. Under hade han uniformen. Jag kände ett styng av sorg i mig. Både för pappa och för att jag kanske också skulle förlora Paul. 

-Kom, jag ska se till att du blir torr så kan vi prata sedan. 

Hans unika avläsningsförmåga måste ha vetat att det var någon som dött för en halvtimme senare när jag satt torr och med en kopp te i händerna frågade han vem det var.

-Pappa. Var det enda jag kunde få fram.

Jag kämpade för att inte börja gråta igen, men min underläpp darrade redan och en tår brottades klart med mina ögonfransar och sprang ner för min kind.

-Det ät okej att gråta. Det är helt okej. Sa Paul och tog min ena hand. 

-Jag fick ett brev från mamma imorse där hon berättade... Jag tappade tråden.

-Hon berättade att pappa har dött, han dog av en av bomberna. Hon vill inte att jag ska komma tillbaka till London ännu. Hon bor hos mina kusiner. Jag lyckades få ur mig centralinnehållet innan jag bröt ihop igen.

Paul la sin arm runt mina axlar och jag ställde ifrån mig tekoppen på bordet och kröp ihop i en liten boll på soffan. 

 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Ungefär en månad senare

Mitten av mars

 

Mitt huvud kändes klarare än på länge där jag gick mellan Gabbs och Ellie. Små blommor hade börjat växa i vägkanten och de plockade dem ivrigt. Solen sken och lufet var frisk och vårig. Gabbs hade sitt bruna hår samlat i en elegant uppsättning som var simpel men som vilade mot hennes axlar. De var snälla båda två. 

Jag var så otroligt glad att jag hade dem. Jag tänkte på hur annorlunda våran relation var från den med mina vänner i London. Efter att Paul åkte var det Gabbs och Ellie som hjälpte till att hålla ihop mig. 

 

 

Oj. Förlåt att denna blev kort för jag insåg just att jag måste jobba klart kapitlet i matteboken.

Förlåt!

/Blew_

 

 

Små bomber placerades i mitt huvud och exploderade i takt med mina snabba hjärtslagg.

Klumpen i halsen värkte och jag mådde illa.

Hur skulle jag kunna berätta för Emelie? Lilla vackra Emelie, så ung, så ovetande. Bomberna i mitt huvud fortsatte att explodera en efter en. Jag läste brevet ännu en gång, hoppandes att innehållet hade förändrats.

 

Innehållet var detsamma. Pappa var död. Jag kunde inte förstå det. Han var borta. Kvar fanns skalet. Det han hade funnits i. 

Tårar droppade ner på brevpappret. Pappa. Jag skulle aldrig få träffa honom igen.

Aldrig aldrig någonsin. Jag öppnade munnen och släppte ut ett litet ljud, en blandning av en snyftning och någonting annat ansträngt. Jag släppte brevet på golvet och slog armarna om mina ben. Våldsamma gråtningar skakade mig och jag kunde inte hjälpa att det var högljutt. 

Det var för mycket på en gång. Paul som skulle bli pilot, Gabbs som vägrade prata med mig. Alla bomber i London, den ständiga rädslan att någon av mina älskade skulle skadas.  

Jag ställde mig plötsligt upp. Jag behövde gå ut. Röra på mig, andas ordentligt. 

Jag drog på mig regnkappan, eftersom jag hann konstatera att det spöregnade.

Jag sprang ut och ignorerade Carolyn som kallt frågade var jag skulle. 

 

Utomhus var det rått. Regnet var tugnt och föll i stora klumpar som snabbt gjorde mina ben blöta. Mina tårar blandades med vattnet och ljudet av regnet som smattrade mot marken dämpade ljudet av min våldsamma gråt. 

Ångesten simmade omkring som ett moln i bröstet på mig, pressade mina kanter, mitt skal.

Den trängde upp genom halsen, fick mig att vilja skrika och göra mig så liten som möjligt på samma gång.

Jag sprang genom hela raden av hus och svängde sedan ner mot den lilla floden som rann ner genom staden. 

Regnet hade trängt in innanför kappan så jag var blöt ända in på skinnet.

Jag skakade av ryckningar och av köld. Men jag stannade inte utan jag fortsatte ner mor vattnet. 

 

Vattennivån var hög och floden simmade snabbt. Jag lutade mig mot metallräcket. Jag gömde ansiktet i händerna och fortsatte gråta. Mitt hår klistrade sig fast mot min hals.

-Sylvia!? Han kom springande mot mig.

Redan innan han var framme vände jag mig om. Paul skyndade sig fram och drog mig till sig.

Jag lät mig omfamnas. Hans långa armar omkring mig kändes tryggt. Det var första gången vi var såhär nära varandra, men det enda som fanns i mitt huvud var smärtan och den stora svarta pricken som dansade framför mina ögon. Paul började stryka mig över kinden. Han pratade inte och det kändes bra.

-Kom, vi måste gå in, du är alldeles stelfrusen. Sa han lågt och började leda mig över bron som tog oss över floden.

 

Början på slutet. Hehe, jag har lite ideer nu om vad som ska hända och hur det ska bli. 

Förlåt, jag har känt mig lite dålig angående berättelsen, eftersom den inte kommit på ett tag, men jag ska försöka skriva klart den nu. 

 

/Blew_

 

 

 

 

Nu blev jag nyfiken.....

 

Nytt har kommit till Bonjour Bizou!

Och äntligen är det vårtema, vilket måste betyda att våren ändå är på väg. 

Där jag bor ser det iallafall ut som november. 

 

 

Nytt har kommit till Young Hollywood, som jag inte kunde hitta i "affärkatalogen".

Det kanske bara är jag som är o-observant. 

Temat var såklart Oscars, som var i förrgår? 

Hann ni köpa något innan de tog slut?

 

 

 

 

 

Jag försökte ju iallafall.