Jag vaknade av att Emelie ryckte mig i axeln. 

-Sylvia! Vakna! Sa hon och skakade mig. 

-Ja, ja vänta.

Svarade jag trött eftersom jag faktiskt sovit oavbrutet hela natten. För en gångs skull.

Jag satte mig upp i sängen och såg på Emelie som kröp upp bredvid mig. 

Hennes blonda hår stod åt alla håll och hennes unga ansikte lyste mer än vad det hade gjort på flera månader.

Att berätta för henne om pappa var det svåraste jag någonsin gjort. Hennes reaktion hade varit att tyst börja gråta och krypa ihop i fosterställning i mitt knä. Hon slutade prata helt ett tag, men nu pratade hon igen, även att det fanns stunder då hon blev tyst och bara satt och betraktade luften. Att hon alltid hade sällskap tror jag var bra för henne. Emelie och Louise var numera oskiljaktiga.

-Tror du mamma kommer, tror du det? Viskade hon till mig. 

-Kanske, jag vet inte. Hoppas inte för mycket. Sa jag och kramade hennes hand. 

Emelie fyllde sex år idag och mamma hade skrivit om att kanske åka hit med tåg över dagen. George var i Tyskland för tillfället och det var sällan vi fick brev från honom. 

-Jag hoppas hon kommer. Viskade Emelie till mig.

-Ja, det hoppas jag också. Svarade jag och strök henne över kinden. 

 

Dörren till mitt rum slogs upp och där stod Louise. Hennes vilda hår omringade ansiktet i en gloria och hennes ögon fick henne att se smått galen ut.

-Kom Emelie kom! Ropade hon och ut tillsammans med henne sprang Emelie. 

Jag satte mig upp i sängen och efter någon minut ställde jag mig upp. Jag gick för att ta ner mörkläggningsgardinen. Solljuset strilade in genom fönstret och jag kände värmen av den. 

Jag kände ett styng av saknad. Både av mamma, George, men speciellt efter pappa.

Jag klädde snabbt på mig och begav mig ner till frukosten där Sarah stekte pannkakor dagen till ära. 

Senare skulle några andra av Emelies och Louises kompisar komma och fira födelsedagen. 

-Paul kommer tillbaka idag. Sa Harry och såg forskande på mig.

Jag kände hur färgen steg på kinderna, så jag vände mig bort från honom.

-Jaså. Svarade jag och låtsades som om jag inte visste om det.

Faktum var att jag hade räknat ner, dag för dag.

 

Ungefär klockan tio på förmiddagen knackade det på dörren. Emelie kastade sig mot den och slog våldsamt upp den. På andra sidan stod mamma. Hon och Emelie omfamnade varandra. Jag sprang dit och kramade om dem båda. Det var ungefär fem månader sedan vi hade setts senast. Alla känslor vällde över mig på en gång och jag började gråta. Men det kändes okej. Det kändes till och med bra. Speciellt när jag upptäckte att både mamma och Emelie grät också. 

 

 

Sarah och mamma satt med Louise och Emelie i vardagsrummet och pratade så jag passade på att gå ut. Luften var alldeles klar och solen sken. Jag passerade alla husen på gatan och medan tittade jag på krokusarna i rabatterna. Jag tänkte på Paul. Jag saknade honom också, men inte på samma sätt som jag saknade mamma och pappa. Saknaden efter honom var varmare på något sätt, medans den efter pappa var smärtsam. Jag gick till floden och bron där jag stått den dag då jag fått veta att pappa dött. Det blåste lätt och ljudet av vattnet dämpade hans steg. Jag märkte honom inte förrän han var precis bakom mig. 

-Hej Sylvia. Sa han och såg på mig med sina intensivt blå ögon. Han log.

Och jag började också le. Hela mitt ansikte sprack upp i ett brett leende. Han öppnade sina armar och jag gick utan att tveka för att möta kramen. Det kändes underbart att ha hans armar omkring mig. 

Solens sista strålar värmde oss och i ljuset av vårsolen kysste han mig.

 

 

Jaha. Det var det. Så blev slutet, jag hoppas att det blev bra och att ni tycker om hur det blev. Det var svårt att skriva om kärlek för jag blir lätt så generad (det är nog något medfött) av att skriva om det haha, men men, jag är nöjd. 

Vad tycker ni?

Nästa berättelse blir nog läskig igen. ;-)

 

 

/Blew_