Första gången Simon och jag träffades var den sjunde maj när vi var sju år gammla eftersom vi båda fyllde år den dagen. Simon flyttade ut till den lilla håla som jag då älskade, med sin mamma. Ända sen den dagen har vi varit i princip oskiljaktiga. Nu, åtta år senare kan vi fortförande prata om nästan allt med varandra. Det ända undantaget var hans pappa som var död. När och hur visste jag inte, men det pratade vi inte om. 

Han brukade säga "Det är du och jag Ayla, mot världen." Ibland var vi tre stycken och ibland fyra vänner, men i grund och botten var det alltid Simon och jag som höll ihop. 

 

Det var en dag, på Påsklovet. Det regnade och det var dimmigt ute även att det var april och inte november. Simon och jag båda älskade Pinterest och det var därifrån vi först fick ideen att utforska ödehus. I början kändes det omöjligt att hitta några gammla ödehus där vi bodde, men efter en del efterforskande visade det sig att skogarna runt omkring där vi bodde var en skattkammare. Så Simon och jag släppte de där andra vännerna.

 

"Amen ska ni inte hänga med, snälla det blir askul!" Brukade de säga. "Nej, vi ska ut i skogen." Brukade vi svara. Till slut tröttnade de och det blev bara Simon och jag mot världen igen.

 

"Titta Ayla, det här stället verkar bra. Det är inte supergammalt heller." Simon låg på mage i min säng och tittade på Apple-laptopens skärm. Jag hasade över till sängen och dunsade ner bredvid honom. "Joo, det ser bra ut. Ska vi dit imorgon?" Frågade jag och vände mig om så att jag låg på rygg.  "Varför inte nu?" Svarade han och petade mig i magen så att jag vred på mig som en fisk. "Jag vet inte. Jag hade ju nästan uppnåt Nirvana" Svarade jag och petade honom tillbaks i magen. Det var ett skämt mellan oss, vi hade testat en hel del religoner och vi tyckte båda om Buddhismen mest, men varken jag eller Simon orkade fasta eller bli munkar. Han flinade och svarade att det var synd för mig och att vi skulle ut. Han packade ner sin kamera och jag min och vi klädde på oss regnkläder. "Mamma, jag och Simon går ut. Jag har inte med mig min telefon, hejdå!" Ropade jag och stängde dörren innan hon hann svara. Simon som var en excellent kartläsare visste exakt var vi skulle så jag följde efter honom. Han hade luvan nedfälld så hans vitblonda hår blöttes ner av regnet som fortsatte falla. 

 

Huset var större än vadvi väntat oss men det var intakt och vi gissade att det var byggt under tjugo eller trettiotalet. Men det såg stadigt ut. Regnet hade slutat falla och istället låg en tunn knähög dimma på den blöta marken. Huset var stort och mörkt Förr hade det varit blått men nu var det mörkgrått. "Ska vi?" Frågade Simon och pekade mot dörren. Jag stod kvar. Jag var kall. Någonting var otroligt bekant över huset. Inte på ett bra sätt, det var som om det kom från en läskig barndomsdröm och skräcken från den fortförande angrep min hjärna. Simon öppnade dörren som stod på glänt och vinkade åt mig att komma. Jag gick stelt mot dörren. Jag kastade en orolig blick upp mot fönstrena, men de förblev svarta. Jag kände mig iakttagen. "Ayla, är du okej?" Frågde Simon som hade fått en orolig rynka mellan ögonbrynen. "Ja då." Svarade jag och gick in i huset. Jag tände ficklampan och svepte med den kring rummet. 

 

Vi båda tystnade när vi såg hur rummet såg ut i skenet av våra ficklampor. Det skulle sett normalt ut om möblerna hade stått up och varit hela. Och om de inte skulle varit fläckade med blod. En av sofforna var isärdragen i två delar och kuddstoppningen låg mörkbrun och utspridd över rummet. jag lade märke till konstiga symboler på en av väggarna. De såg ut som runor, men snirkligare. Simon gick i tystnad in till rummet bredvid. Jag tittad upp mot en trappa som ledde till husets övervåning. Mörkret sträckte ner sina armar och drog mig till sig. Jag vandrade upp för trappan och in i det första rummet till höger. Synen som mötte mig gjorde mig mållös. 

 

De tre liken hade fått sina händer förvridna i märliga vinklar, men deras armar var ändå ihopslingrade i varandra som om de kramades. De satt i fosterställning alla tre, förutom med armarna eftersom de höll om varandra. Det var en man och en kvinna och ett barn. Huden var ganska grå och de hade varit döda ett tag. De var fastknutna i varandra med ett tjockt rep och i deras kroppar var snirkliga former och runor inristade. Men det läskigaste var hjorthornen som var inpressade i deras skallben. Munnarna var öppna på dem alla tre och ögonhålen gapade tomma.

Jag hörde inte Simon förrän han stod bredvid mig.

"Simon" Sa jag och vände mig mot honom. Men hans bleka ansikte var ännu blekare än vad det brukade vara och han hörde mig inte. "Simon!" Ropade jag, men hans ögon hade borrat fast de tre hornbeklädda liken.  

 

 

Ja ni. Det var första delen på en ny berättelse, vad tycker ni? 

Det är lättare att skriva läskiga märkliga saker. 

/Blew_