Fyra månader senare (februari)

 

Det var den tionde februari år nittonhundraförtioett.

Det fanns ingen snö utan istället hängde ett tungt moln av dimma över den lilla staden, som om den ville att vi skulle bortse från allt som hände ute i världen. Jag satt i mitt sovrum med snetak i familjen Fletchers hus. Emelie och Louise var med Sarah i hennes konstbutik och Carolyn övade på att spela piano. Harry satt i sitt rum och läste en bok. Jag satt med min penspets i pappret jag hade framför mig. Mamma hade skrivit ett brev från London och jag kunde inte svara. Mina tankar vandrade iväg till helt andra saker. Jag tänkte främst på livet här. Det förvånade mig att jag knappt längtade fter London, men mina föräldrar längtade jag såklart efter. 

Mina tankar vandrade tillbaka till en kväll förra veckan. Jag, Paul och Gabbs var hemma hos henne. 

Paul satt som vanligt ganska tyst och lyssnade på när jag och Gabbs pratade(det var i princip bara Gabbs som pratade).  Gabbs var väldigt lättiriterad hade jag märkt. Under de månader jag bott hos Sarah hade jag lärt känna Harrys kompisar och jag antog att de var mina vänner nu också. Gabbs speciallitet var skvaller, hon snappade upp allt och var bra på att manipulera folk så att hon fick höra det hon ville. Att vara ovän med Gabbs var inte ett alternativ. Gabbs pratade ständigt om sådant som inte spelade någon roll. Jag irriterade mig på henne. Hon var väll ganska snäll men hon var så... jag vet inte. Hon kunde vara världens snällaste, men ibland kunde hon bränna ner en till grunden med hjälp av blickar eller kommentarer. Hon var somn ett virvöande åskmoln som ibland var lugnt, men dsen kom igång och började skjuta blixtar. Den enda svagheten hon hade, som jag märkt, var Paul.

Jag visste från Ellie att Gabbs var kär i Paul sen flera år, men att han verkade strunta fullständigt i henne.

 

Gabbs berättade engagerat om någonting hennes systers kompis hade sagt om henne. 

Gabbs ögon lyste och hon tittade på Paul som inte verkade lyssna på hennes berättelse. 

 

-Hallå, Paaaauul? Är det någon hemma? Sa Gabbs irriterat.

Pauls isblå ögon såg in i hennes. Han suckade och svarade inte.

-Paul? Sa hon ännu en gång.

Den gången fick hon en reaktion. Han vände sig mot henne och såg på henne med an blandning av ilska och irritation.

-Men kan du inte prata om någonting annat någon gång!? Något som faktiskt är av betydelse! Fräste han.

Gabbs såg först förvånad ut, sedan ledsen, men sen blev hon arg.

-Amen vadå då? Säg något du då? Eller så kanske Sylvia ska säga något, hon är ju typ lika tyst som du! Försvarade sig Gabbs och tittade på mig för stöd, men jag satt kvar tyst. 

-När Sylvia säger något så är det iallafall genomtänkt och intressant. Hon vet ju vad som spelar roll. Du är så självupptagen! Sa Paul med förakt.

Jag undrade vad det var som hade fått honom att blossa upp, vad som gjorde honom arg just nu när detta var i stort sett allt Gabbs pratade om. Hon blev illröd i ansiktet. Hon stirrade på Paul, men vände sedan blicken mot mig. 

Paul såg på mig han med. Det började stickas av elektricitet i mig. Jag vände snabbt bort blicken, men jag kände att han dröjde kvar blicken vid mitt ansikte.

 

 

Utan att veta vad jag gjorde reste jag mig upp och gick. Jag ville inte bli inblandad och jag kände att om jag stannade kvar skulle det bara bli värre.

 

 

Ute på gatan hörde jag steg bakom mig. Jag såg Paul komma efter mig. 

-Hon överreagerar. Sa han och närmade sig.

Mitt hjärta började dunka våldsamt och elektriska stötar for omkring.

-Det gjorde du också. Sa jag innan jag kunde hejda mig. 

Han stannade och log snett. Jag kunde inte låta bli att le jag också. Jag kände mig fånig och vände snabbt bort ansiktet innan jag skulle börja rodna.

-Du är så bra, du säger vad du tycker. Även att det kommer lite för snabbt. Men det är bra. 

-Men det var inte genomtänkt. Svarade jag, nästan i en viskning. 

-Det är sant, men det var intressant. Jag kan klura ut alla andra, de är så lätta att förstå, men dig, dig förstår jag inte hur du funkar. Du är för mycket, du är för smart. 

-Jag hoppas att det är någonting bra.

-Det är väldigt bra. Sådanna människor som du är ovanliga. Det finns så få. Därför är du speciell. 

 

Vad tycker ni?

/Blew_