Jag och Emelie fick stolar på varsin kortsida av det rektangulära matbordet. 

Sarahs man, James, satt på min högra sida. Mitt emot honom stod en tom stol. Bredvid den satt Carolyn och mitt emot henne satt Louise som livligt förde en knversation med sig själv och Emelie. Emelie betraktade Louise nyfiket. Hon hade aldrig haft någon kompis och hon hade knappt träffat andra barn i hennes ålder. Louise pratade ivrigt på med Emelie och hon verkade inte bry sig om hon lyssnade eller inte. Carolyn såg sammanbiten ut och ibland kastade hon en fientlig blick mot mitt håll. Sarah hämtade en stol från ett annat rum och klämde in  sig mellan mig och James. Maten på bordet ångade och det luktade väldigt gott. Sarah kastade en blick på klockan. Hon suckade.

-Vi får börja utan Harry. Sa hon och började servera mat.

Hon började med mig och sedan med Emelie. Det var någon slags rödfärgad gryta i en stor slags järnkastrull. Grytan var det jag förknippade höstmat med. Det fanns svamp och kött i och efter en lång dag kändes det bra att äntligen äta någonting vamt. 

Tio minuter in i middagen slogs ytterdörren upp. Harry kom in. Hans hår var samma färg som James, rödblont, men han hade Sarahs vackra ögon. Jag konstaterade snabbt att han såg bra ut.

-Förlåt!

Sa han snabbt och såg verkligen ut att skämmas. Han drog snabbt av sig jackan och gled ner på den tomma stolen bredvid mig.

 

-Du får gärna berätta var du har varit. Sa James och såg på sin son.

-Jag var med Gabbs, Ellie och Paul, förlåt, ingen av oss hade ett armbandsur på sig.

-Kom i tid nästa gång. Du missade förresten att Sylvia och Alice kom! Sa Sarah och log mot mig och Emelie.

Harry log och presenterade sig. 

Han hade verkligen vackra ögon. Våra blickar dröjde kvar vid varandra, men sedan sa han hej till Emelie som log blygt under sitt blonda hår. Under middagen berättade Sarah att skolan inte var öppen eftersom den både var trasig och det inte fanns tillräckligt med personal för att styra den. Sarah jobbade i en liten butik med konstsaker i. Jag fick också veta att Carolyn och Harry brukade hjälpa till i konstaffären affär ibland. Carolyn sprang också ärenden åt andra i byn för att tjäna lite egna pengar. Efter middagen visades jag och Emelie till våra rum.

Jag upptäckte då att huset var mycket större än vad det verkat från utsidan och att familjen inte hade ont om pengar.

Jag började verkligen undra hur mamma kände Sarah. 

Emelie skulle få dela rum med Louise och till min lättnad behövde jag inte dela rum med Carolyn. Emelie såg glad ut och de började genast leka med Louises dockor. 

Mitt rum var högst upp i huset, i slutet av en ganska kort korridor. I korridoren fanns ytterligare en dörr. 

 

-Jag hoppas att rummet blir bra... säg till om någonting skulle behövas! Vad som helst, det är bara att säga till. Sa Sarah och log. Hon hade skrattgropar och små rynkor i kanten av ögonen.

-Tack så mycket, det är jättefint. Sa jag och log, Sarah log tillbaka och sa godnatt. 

 

Jag la min väska och min låda på sängen. Överkastet var vitt och i kanterna fanns det små blommor broderade. 

Hälften av väggarna i rummet var gjorda av trä och den andra halvan var tapetserad. Tapeten var solblekt men man kunde skymta ett ljust invecklat mönster. På sängbordet stod en lampa med en rosa sammetslampskärm. Det var den enda lampan i hela rummet, men ett stearinljus fanns också.

Jag drog ner mörkläggningsgardinen så att inget av husets ljus skulle synas från luften. 

Lampan lyste upp rummet förvånansvärt bra och jag började packa upp mina saker. Lådan sköt jag in under sängen.

Jag la mina kläder i byrån som stod mitt emot min säng. Ovanför byrån hängde en spegel med en bred träram.  Jag mötte min egen blick. Hemma hade vi inte haft någon spegel, eller mamma hade en liten fickspegel, men den kollade jag mig väldigt sällan i. Jag såg på mig själv. Jag var lång nu, det var det första jag la märke till. Jag hade långa ben och ganska stora sneda gröna ögon. Min mun var liten i bredd men läpparna skulle nog klassas som fylliga. Jag avskydde det uttrycket, men det var så det var.

Jag hade min mammas mörka hår. Det var väldigt långt och lockigt i topparna, men vågigt i resten. 

Någon dag kanske jag skulle be Sarah att klippa mig, för jag tvivlade på att det fanns frisörer i denna lilla by.

Jag fortsatte betrakta mig själv i spegeln. Jag antog att man skulle säga att jag såg bra ut, men jag visste inte säkert. 

Jag tyckte inte om att titta på mig själv längre så jag fortsatte hastigt att lägga ner mina saker. 

Jag plockade upp fotografierna på mamma och pappa. Jag kände ett styng av saknad. 

Jag pressade snabbt bort de tankarna och klädde istället av mig och satte på mig nattlinnet. 

Jag kröp ner i sängen. Det kändes främmande att ligga i någon annans hus. Jag kunde inte riktigt greppa att det var här jag skulle bo i flera månader. Lakanen luktade någon annans hem och det gjorde mig obekväm.

 

Efter en halvtimmes vändandes och vridandes tassade jag upp igen. Jag drog på mig morgonrocken och smög ut i korridoren. Huset var tyst. Jag visste inte vad det var, men jag fick en otroligt stark lust att utforska hela huset. Jag visste att det var fel och att jag borde låta bli, men jag kunde inte. 

Jag gick försiktigt ner för trappan, som till min förvåning inte knakade. Jag tassade vidare genom en öppen dörr till vardagsrummet. det stod ett piano i den bortersta änden. Det började pirra i mina fingrar och jag gick snabbt fram till pianot. Jag satte mig på pallen och drog med fingrarna över tangenterna. Notblad stod lutade mot pianot. Det var länge sedan jag spelade sist och jag ville så gärna spela igen. Men jag skulle ju väcka alla då.

-Spelar du piano? Rösten fick mig att sno runt, hjärtat dunkade och jag fylldes med adrenalin. 

Det var Harry. Han hade på sig samma kläder som vi maten, men hans ögon verkade piggare.

-Jag brukade. Du undrar säker varför jag är här...

Jag tappade tråden, jag brukade vara superbra på att komma på ursäkter, men inte nu. 

-Ja, det undrar jag. Men du undrar säkert varför jag är här. Kort svar, jag är en nattmänniska.

Jag log och svarade att jag också var det.

-Men den är det också så att jag ska ut.... Han vek undan med blicken.

-Med Gabbs och dem? Frågade jag och han nickade till svar.

-Vill du följa med? Frågade han efter en stunds tystnad. 

Mitt samvete skrek åt mig att säga nej, men en annan del ville säga ja. I London hade jag aldrig varit ute på kvällarna. Jag visste att Susan och Alice hade varit ute på kvällarna med pojkar ibland, de brukade viska om det tillsammans, men jag hade aldrig känt att jag var avundsjuk på något sätt och de hade aldrig försökt att dra med mig. Men nu... jag kunde bli en ny person här. Men jag visste inte om jag ville ta chansen. Jag visste inte hur jag skulle resonera. Rummet verkade plötsligt bli mindre och mina händer föll ihop på pianots tangenter. 

-Du måste inte förståts...men berätta helst inte för mamma... 

Jag tittade upp på honom och log.

-Jo jag vill följa med. Jag måste bara klä på mig.

Svarade jag och reste mig från pianopallen innan jag skulle hinna ändra på mig.

Jag skyndade mig upp till mitt rum igen. Jag klädde snabbt på mig en grön kjol och en vit blus som jag snabbt knäppte och stoppade in innanför kjolen. Jag satte på mig min kappa över och skyndade ner till Harry igen. Han hade klätt på sig sin jacka igen och stod vid dörren. 

Jag kände mig upprymd och hjärtat dunkade hårt i bröstet på mig. Jag kunde inte låta bli att le. Harry öppnade dörren för mig och med ett fånigt leende gick jag ner för den korta trappan ut i kvällen.

 

Detta var då del 3. Det är svårt att skriva kortare avsnitt nu eftersom denna berättelse är mer planerad än Gestalten. "T" kommenterade på det förra avsnittet och kommentaren var väldigt uppskattad! Det är ett superbra exempel på konstruktiv kritik! Var inte rädda, kommentera, jag bits inte, bara om ni är otrevliga. 

Jag vill ha konstruktiv kritik, skriv vad som är bra och vad som är mindre bra, vad jag ska tänka på! Det är bra.

Fantasy är förresten någonting som jag inte är särskilt bra på, förlåt! Jag vet att det fanns önskemål om att jag skulle skriva en fantasyberättelse. Denna berättelse har jag inte planerat någonting fantasy-aktigt till, jag beklagar, men om jag funderar så kanske jag kan komma på något. Jag tycker att det är så svårt att vara orginell när det handlar om fantasy. Jag beklagar, förlåt! ;-) 

 

/Blew_