Henrik stirrade mot Gestalten. Den stod helt stilla och han kunde inte avgöra om den hade ansiktet vänt mot honom. Detta var hans chans. Det var nu han måste agera. Henrik började gå mot Gestalten. 

Gestalten ryckte till och den började hastigt röra sig bort från Henrik.

Philippas pappa skyndade sig efter och snart sprang han för att hinna ikapp Gestalten. 

 

Gestalten var snabb, men det var Henrik också. De rundade ett hörn och framför dem låg en korsning. Gestalten sprang över och fortsatte bort mot en park. Henrik sprang efter.

Det var en katten och råttanlek.

 

.....................................................................................................................................................

 

Ludvig låg stilla. Han undrade om Han hade glömt bort honom. Musiken var avstängd och istället var tystnaden så genomträngande att det nästan var värre än musiken. Han visste inte hur länge han varit borta. Tre dagar? Fyra kanske? 

Han undrade om det fanns bilder på honom uppsatta, precis som det fanns på Philippa.

Han undrade om hon var död. Han hundrade om han var död.

Han kanske var det? Det kanske var såhär att vara död. Att ligga ner, tyst, ensam i mörker.

 

Steg hördes utanför. Ludvig satte sig upp. 

Dörren slogs upp och Han stod där. En annan man stod, halft lutande bredvid honom. 

Gestalten knuffade in mannen. 

Han landade bredvid Ludvig. Gestalten smällde igen dörren. 

-H-hhallå? Viskade Ludvig hest. 

Mannen rörde sig och satte sig till slut upp.

-Ludvig? Sa han.

Ludvig antog att han var levande och att han inte hade dött trots allt.

-Jaa, vem är du?

Ludvigs röst var hes och han misstänkte att det var för att han inte pratat på flera dygn och att han var väldigt törstig.

-Jag är... Jag är Henrik. Philippas pappa.

Chocken förlamade Ludvig i några ögonblick. 

Philippas pappa var här. Med honom.

-Jag vet var vi är. Viskade Henrik till Ludvig som inte svarat.

-Jag ska berätta om det. Sa Ludvig. Philippas pappa såg förvånat på honom.

Ludvig berättade om att Philippa ringt honom innan han blev tagen. Innan hon blev mördad.

 

Henrik berättade att Philippa var död. 

Ludvig började gråta. Han som nästan aldrig grät. 

Inte en endaste gång under hela tiden han varit borta hade han gråtit. Men nu kom tårarna, de gick inte att hålla tillbaka.

-Förlåt. Sa han hest. Men det gick inte att sluta gråta. 

Henrik som först bara klappat honom tafatt på axeln kramade om honom. 

De satt bredvid varandra i tystnad.

-Jag vill inte dö. 

-Det vill inte jag heller. Svarade Henrik.