Jag kastade mig bakåt och dunsade in i väggen. Jag andades snabbt och jag var blöt av kallsvett. Rullgardinen fladdrade lätt av ett osynligt vinddrag. Hjärtat skenade i min bröstkorg och jag hade andningssvårigheter. Mamma kom in genom dörren. 

-Ayla, vad är det, gumman? Hon såg ängsligt på mig. 

Hennes ögon var sömndruckna men rösten var pigg och hon hade en lång grön morgonrock på sig.

-Mamma, mamma, det...titta! Jag pekade mot rullgardinen och fortsatte sitrra stint på den. 

Hon rynkade ögonbrynen och gick fram till fönstret. Hon drog upp den en bit och stod tyst.

-Ayla, jag ser inget. Det kanske var en mardröm? Vill du berätta?

Jag började plötsligt gråta. Dagens händelser blev för tunga och allting pressades ut i mina kanter och det brast. Mamma satte sig ner bredvid mig och höll om mig. Vanligtvis skulle jag ha dragit mig undan, men jag kröp ihop till en liten boll. Hon vaggade mig långsamt fram och tillbaka.

-Kom, vi kan gå till köket. Sa mamma och drog mig med sig. 

Jag kastade en ängslig blick mot rullgardinen, som om hjorten skulle stå där utanför även att mamma inte sett något. 

 

Vi gick in i köket och trägolvet knarrade under oss. Mamma tog ut ett mjölkpaket ur kylskåpet och hon hämtade en filt till mig. Hon satte på Stairway To Heaven i CD-spelaren på låg volym. Att lyssna på musik gjorde mig alltid lugnare. Robert Plant började sjunga och jag blundade medan mamma la filten runt mina axlar. 

När vi drack den uppvärmda mjölken i stora koppar berättade jag om vad jag sett. Hon fick mig att tro att det var en dröm, men jag trodde mest det för att jag var rädd för saningen, precis som de flesta människor bara att min sanning var lite annorlunda. 

 

Nästa dag ringde jag Simon vid elvatiden. Jag frågade hur han mådde och han berättade att han hade fått en panikattack precis efter att jag hade gått. Jag ville berätta om hjorten, men det var inte rätt läge. 

-Kan du inte komma över? Snälla? Frågade han. Jag log även att han inte kunde se mig.

-Jag kommer. 

 

 

Hon öppnade ytterdörren utan att knacka, som hon gjort så länge jag kan minnas. Hon log mot mig och jag märkte genast hur trött hon såg ut. Ayla tog av sig skorna och gick fram mot mig. Jag hade pyamasbyxor med batmanloggan på, men sådant störde henne inte. Hon kom fram och gav mig en kram. Vi brukade vara ganska fysiska, även att vi bara var vänner, men så hade det alltid varit. 

-Hur mår du? Du ser trött ut. Sa jag och lade märke till att hennes rödblonda hår luktade gott.

Hon log, men leendet nådde inte ögonen. Sedan darrade hennes underläpp till och jag tittade henne intensivt i ögonen. Hon skakade på huvudet, men föblev tyst.

-Kom, vi går in till mig. Sa jag och tog hennes hand. 

Väl i mitt rum satte hon sig på min obäddade säng och lade armarna runt knäna. 

-Vad är det? Frågade jag tyst.

Hon började osammanhängande berätta om något som hänt under natten.

Sedan började hon gråta. Hennes tunna rygg skakade och hon gömde ansiktet i händerna. Först blev jag generad och visste inte vad jag skulle göra, men sedan kramade jag henne. Efter en stund tystnade hon och kikade fram. 

-Fy fan, det borde ju vara du som gråter. Sa hon och log genom tårarna. 

Det var ovanligt att hon svor, men det hände ibland. Jag märkte att jag fortförande hade mina armar runt henne och stelt lösgjorde jag dem. 

-Jag borde ha berättat innan, det var bara, äh, nej men, det var jobbigt bara. Att tänka på det.

Sa jag och syftade på pappa och hornen. Det gjorde ont att prata om det. Det satte sig någonting och bet mig i hjärtat. Hon nickade och lät sit huvud falla ner på min axel. 

-Det gör inget. Simon.

Det lät som att hon skulle fortsätta, men hon spärrade istället upp ögonen och blev stel. Hon grep tag i min arm och stirrade mot fönstret. Jag märkte att hon höll andan.

-Ayla? 

Jag lösgjorde mig ur hennes grepp och gick mot fönstret. På marken låg ett hjorthorn i en cirkel omringad av samma runor som i huset. Jag kände hur ångesten kröp upp genom mitt bröst upp i halsen för att strypa mig. Minnesbilder fladdrade förbi och jag backade stelt. Jag dunsade ner i sängen. 

-Berätta. Vad såg du!? Väste Ayla och stirrade på mig med sina klarblå ögon. 

Jag svalde och kunde inte få fram ett ord. Då kom mamma in i rummet. Hon såg våra förskräckta miner. Jag nickade mot fönstret. Hon gick dit och tittade ut.

 

-Simon, det är inget här? Vad är det jag ska se? 

 

Det var lite av berättelsen som jag inte har glömt, haha! Vad tycker ni? 

 

/Blew_