Ludvig låg ihopkrupen på det fuktiga kalla golvet.

Det dunkade i huvudet på honom. Han trodde att musiken skulle borra hål rakt in i hans hjärna.

Varför var han kvar där? Varför hade ingen räddat honom ännu?

Den starka beslutsamhet Ludvig känt tidigare att överleva, flackade i takt med musikens våldsamma vågor.

Någon gång två nätter sen hade Han kommit in. Han hade slagit Ludvig medvetslös, och sedan satt på musik.

Högt. Väldigt högt. Samma låt hade gått på repeat i snart två dygn, och Ludvig kände sig på gränsen till att bli vansinnig. Han låg i fosterställning i rummets högra hörn. Rummet var nedsläckt, och han såg därför inte hur det såg ut. Han såg inte heller var musiken kom från. Han antog att det fanns inbyggda högtalare i väggarna.

Var befann han sig? 

Han kände sig sårbar. Musiken dånade, och han tyckte att den borde höras ut...

Men tänk om?

Tänk om rummet han befann sig i var ljudisolerat?

Men ändå hade det fuktiga kalla golv.

 

Han förstod ingenting. Hans tankar började bli osammanhängande.

Han hade inte kunnat sova på grund av musiken men han var så pass utmattad att han höll på att somna på fläcken. 

Någon gång medans han var utslagen hade vatten levrerats. Och en brödbit med smör på. 

Först hade inte Ludvig ätit, men allteftersom hungern hade växt, hade hans blick börjat dra sig mot mackan.

Han undrade om den var förgiftad, men han åt ändå. 

Den var inte förgiftad. 

 

.................................................................................................................................................................

 

Philippas pappa var på väg hem från ett möte med sin psykolog Cristina. 

Hålet efter Philippa fanns kvar. Det skulle alltid finnas. Det visste han.

 

Men en kväll när han grät, ersattes sorgen av något annat. Ilska. Vem hade gjort detta. 

Vem hade dödat hans dotter?

En ilska olik något han känt förut i sit liv spred sig i hans kropp och han ville kasta saker kring sig. 

Han bestämde sig för att hitta Gestalten, Han. 

 

Henrik flyttade till en annan lägenhet den veckan. Att bo kvar i lägenheten där Philippa kidnappats var för svårt.

Kvällen då han packat upp allt i sitt nya hem såg han på ett av de nyaste fotona av Philippa han hade. 

Hon log på fotot, vilket var ovanligt. Hennes korta svarta lockiga hår blåstes bakåt, och fräknarna syntes. De gröna ögonen glittrade av lycka. Det var på sommarlovet, innan Olivia, Philippas mamma gick bort. 

 

Henrik log tillbaka mot Philippa medans han klädde på sig sin jacka och gick ut.

Henrik tänkte klura ut vem Han skulle ta här näst. För han var säker på att Han inte var klar. 

Philippa och Ludvig var de udda i sin klass. Henrik visste att de tagit sällskap hem ibland. Han visste också att Ludvig var försvunnen. Han skulle hitta Ludvig. Han skulle få fast Gestalten.

Henrik tänkte desperat på en plan, ett halmstrå att gripa efter. Han fortsatte gå men han kände ett moln av rädsla och oro ta form i bröstet och han insåg att han höll på att få en ångestattack.

Henrik stannade vid en bänk, han satte sig ner och försökte lugna den skenande pulsen.

 

Han blundade. Det stora molnet i hans bröst flög omkring. Det pressade hans kanter, det försökte dra sönder hans hud för att kunna fly. Rädslan och adrennalinet lekte kapplöpning i hans kropp, och gjorde att han ville krypa ihop till en boll samtidigt som han villa skrika och slå saker. Han visste inte vad han skulle göra. Han var ensam, helt ensam. Han kände sig förstörd, hopplös. Han svalde. 

Henrik kände hur kroppen började lugna sig. Kvar lämmnades istället ett moln av sorg. 

Han mådde illa. Han skulle just resa sig när en rörelse fångade hans blick. Han vände på huvudet. 

 

Där, under en lyktstolpe några meter bort, stod en orörlig svart gestalt.

 

/Blew_