London början av oktober 1940.

 

Det var min födelsedag. Jag fyllde femton. Vi firade inte min födelsedag som vi brukade göra. 

Pappa var brandman i kriget så han var väldigt sällan hemma. Mamma gjorde så gott hon kunde. Jag fick en stor fyrkantig låda. Locket kunde man dra ut och i lådan hade jag lagt alla de saker som jag tyckte om mycket. 

Mamma, min syster och familjen som numera bodde hos oss sjöng och vi åt torra bullar efteråt. 

Det var lite halvhjärtat. Det kändes konstigt att inte ha pappa och George hemma. 

Dagen spenderades i tystnad. Mamma var ute och jag stannade hemma med Emelie. Hon var tystlåten för att vara fem år gammal. Hon brukade sitta tyst och leka och hon gjorde sällan ljud. Hon pratade inte särskilt ofta heller. 

Motsatsen till George. Även att han var världens jobbigaste storebror älskade jag honom. 

 

Det var kväll. Jag hatade kvällarna. Det var då alla bomber föll och sirenerna gick igång. Det var det ljud jag hatade mest i världen. Emelie kurade ihop sig till en boll bredvid mig, hon bodde i mitt rum nu, så att den andra familjen kunde bo i mitt gamla rum. Mamma sov i vardagsrummet. Jag drog fingrarna genom Emelies blonda hår.

-Jag hörde mamma säga att vi måste åka bort. Viskade hon.

Jag hann inte svara för just då landade en bomb. Huset skakade och jag hörde hur flera saker föll till golvet. 

Glaset i fönstrena regnade in över oss. Mamma kom inspringade in i vårat rum och drog upp oss. 

Det enda jag hann plocka med mig var lådan.

Vi hann precis ut ur huset innan det kollapsade.

 

Ny berättelse.

/Blew_