Gestalten
Han gick i tystnad. Omkring honom satt fortförande bilder på Philippa uppe.
Svart kort lockigt hår, gröna ögon, fräknar, lätt olivfärgad hud.
Philippa stirrade på Honom från fotot.
Bredvid hennes foto fanns nu också en bild på Ludvig.
.......................................................................................................................................................
Philippas pappa satt hemma. Ensam. Det gjorde ont i varenda del av honom. Hela hans dagar upptogs av smärtan hans dotter lämmnat. På kvällarna sjöd ångesten, och han visste inte om han skulle skrika och springa omkring eller bara rulla ihop till en liten boll för att hoppas på att försvinna.
Henrik hade fått förslag på olika psykologer, men för tillfället ville han vara ensam med smärtan. Han kände sig stum. Bedövad. Samtidigt som han kände ett hål i sig, ett hål som var obeskrivligt stort,och växte, och pressade honom ända ut i kanterna. Det var som om en del av honom hade slitits ut och att han nu skulle dö av smärtan.
Det var samma dag som Philippa dödsförklarades som Ludvig försvann. Henrik brydde sig för tillfället inte om det, Philippa upptog hans mtankar dag och natt. Poliserna hade fått ett samtal av Ludvig den kvällen då de tror Philippa mördades. Han verkade otroligt rädd, och det var tydligt att något hänt. Han berättade osammanhängande om att Philippa ringt honom.
Några timmar senare anmäldes Ludvig som försvunnen. Tillsammans med honom försvann hans telefon, och därför fanns inte möjligheten att spåra Philippas samtal. Polisen var säker på att det var samma person som tagit Philippa, som tagit Ludvig.
Den personen hade av ungdomarna börjat kallas "Gestalten". Hundratals rykten cirkulerade, men få av dem var sanna. Några sa att de sett Philippa levande efter att hon dödsförklarats, gå hand i hand med en gestalt.
Poliserna kunde med hundra procents säkerhet meddela att det inte var sant, och att det var omöjligt.
......................................................................................................................................
Ludvig var inte tagen till samma ställe som Philippa. Men det visste han inte förståts. Han hade flera ställen, och Han var smart.
Ludvig hade på något märkligt sätt varit förbereden på att det skulle vara hans tur sen. Han visste inte hur, men när dörren sparkades upp kände han sig inte rädd, inte lika rädd som innan, då Philippa la på luren.
Ludvig satt i ett mörkt rum, och han visste inte vilken tid det var. Han hade varit medvetslös, och när han vaknade hade han väldigt ont i den vänstra axeln. Han visste inte var han befann sig, och Han hade inte visat sig sen i lägenheten. Ludvig var fast besluten om att han skulle överleva. Han kände sig märkligt stabil i huvudet. När han talat med Philippa hade hon inte varit det.
Han undrade om hon fortförande levde.
Han skulle ta sig ut härifrån. Han ville leva.
Fast en liten röst gnagde, och sa att Philippa var borta. Men han slog envist bort den. Ludvig skulle fokusera på att överleva. Och ta sig ut från det ställe han befann sig på.
..................................................................................................................................................................
Jag kunde inte motstå att skriva fortsättning idag, det gör inget hoppas jag?
Vad tycker ni förresten, är den bra?
Jag vet att den är hemsk, men det är lättare att skriva om hemska saker.
Men jag känner mig lite hemsk så jag gör det. :)))
När jag känner mig trevligare, kanske jag skriver något som är lite trevligare.
Vi får se hur lång tid det tar.
Konstruktiv kritik vill jag ha!
/Blew_
Kommentarer
Postat av: Cool_Tea
Alltså jag förstår det här med att du gillar att skriva om hemska saker, haha! Jag tycker också att det är enklare ;) Jag gillar verkligen den här berättelsen. Det händer saker hela tiden, och man sitter liksom spänd för att veta hur fortsättningen blir. Jag vet inte om jag kan ge dig konstruktiv kritik, allt är så bra, men det hade varit bättre om delarna varit längre. Hehe, den är så bra :)
Trackback
