Henrik och Ludvig satt spända och väntade.

De hörde Honom utanför, men de kunde inte avgöra vad han gjorde.

De hade fått lite vatten och lite mat tidigare under dagen, men hungern gnagde ändå envist. 

Klockan var två på natten. Enligt Henriks armbandsur. 

De kunde se det eftersom lampan i taket var tänd. Rummet de befann sig i var kvadratformat. Alla väggar var ungefär tre meter. Väggarna var av cement och golvet likaså. Lampan var en naken glödlampa som hängde i taket. 

Rummet stank. Men deras näsor hade vant sig och de försökte andas genom munnen. 

Båda kände på sig att saker och ting var satta i rörelse. Det skulle hända någonting. 

Det kändes i hela luften, det var som om den sprakade av elektricitet, eller en laddning av händelser som snart skulle ske.

De sa ingenting till varandra. Henriks gröna ögon for runt rummet, medans Ludvigs ljusblå stirrade ut i tomma intet.

Hans läppar var spruckna och det ljusa håret var stripigt och smutsigt. 

 

Dörren slogs upp och Han stod i dörröpningen. Han drog upp dem och knuffade ut dem.

Hårdhänt knöt han fast deras händer bakom ryggen. 

Ludvig undrade om det var nu de skulle dö, medans Henrik såg detta som deras chans. 

Han knuffade dem genom en lång korridor och förde dem sedan in i en stor sal.

Salen bekräftade vad Henrik misstänkt. De befann sig i ett sjukhus, eller mentalsjukhus. Det var uppenbarligen övergivet. Salen var stor och i mitten fanns två stolar. 

Framför dem stod ett bord. På bordet fanns två kanyler och en kniv. 

Henrik spände sig och kastade sig mot Ludvig. Ludvig föll mot golvet. Hans läpp sprack och näsblod började forsa. 

Henrik kastade sig bakåt så att Han knuffades i obalans och stapplade bakåt. Han hade uppenbarligen inte varit beredd på motstånd. 

Henrik knuffade Honom igen och sedan började han springa. 

Henrik sprang ut i korridoren i motsatt håll från Ludvigs och hans rum och lämmnade då Ludvig ensam i salen.

...............................................................................................................................................................

Han sprang allt vad Han hade. Henrik var snabb, även att han hade händerna bakbundna. 

Han var arg. Ursinnig. Allt hade börjat röra sig i motsatt riktinig i av vad han hade planerat.

När saker och ting inte blev som Han ville kunde han inte fokusera.

Om Henrik smet skulle han berätta för polisen och Han skulle bli tagen. 

................................................................................................................................................................

 

Det bultade i Ludvigs läpp. Blodet forsade och rann ner på hans kläder. Ludvig lyckades ställa sig upp. Han var vinglig och det var svårt att stå. Händerna som var bakbundna gjorde allting mycket svårare. Han böjde på knäna och lyckades precis få genom ena benet. Sen krånglade han över det andra så att han hade händerna framför sig. Repet skar in i huden och lämmnade röda märken. Blodet forsade fortförande. Det rann ner för hans hals och ner innanför tröjan. Det var varmt och kladdigt. 

 

Ludvig vacklade bort mot bordet där kanylerna och kniven låg. Han var väldigt rädd. Han var rädd för vad som skulle hända om Han återvände. Han var rädd för vad Henrik gjorde. 

Ludvig kom fram till bordet. Han plockade med darriga händer upp kniven. 

Han svalde. Med fingrarna lyckades han vinkla kniven rätt och så började han skära i repen som satt runt hans hanleder. Det var väldigt svårt och det gjorde väldigt ont. Händerna och armarna täcktes av blod från hans läpp som fortförande blödde kraftigt. Repet var virat flera varv runt hans handled. 

Han vacklade till. Han sjönk ner på golvet och fortsatte skära av repen sittandes. 

Han skar av det sista.

 

Han skakade på händerna och försökte att få igång blodflödet igen. 

Med kniven skar han av en bit tyg från hans tröja och stoppade upp den i näsan. Med en annan tygbit försökte han torka bort blodet i ansiktet och på armarna. 

Stressat tittade han mot dörren som ledde ut i korridoren. Ludvig stoppade kniven i fickan.

Han gick tillbaka mot bordet och lade ner kanylerna på golvet. Han stampade på dem

så att de spräcktes. 

 

Ludvig gick snabbt ut i korridoren. Han svängde vänster, bort från det rum där han och Henrik hållts fångna.

Han visste att Henrik inte var dum. Men Ludvig visste också att man inte skulle underskatta Gestalten. Henrik hade sprungit iväg så att Ludvig skulle fixa ut dem härifrån. Men han visste inte hur. Han behövde en telefon. 

Ludvig skyndade mot koridorens slut. 

Han svängde höger. Allt var tyst. Han ville hitta ett fönster för att få se var de var.

Allt var plötsligt klart. Ludvig kunde för första gången på länge tänka ordentligt. 

Han var fast besluten om att de skulle överleva. För Philippa. För sig själva. 

Ludivg joggade genom ännu en korridor. Han stannade för att lyssna men allting var läskigt stilla. 

 

En trappa syntes. I de bakre delarna av hans minne kom han ihåg att han blivit släpad upp för någonting hackigt. Det var då hans axel hade skadats. Ludvig sprang mot trappan. Innan han började gå ner för den lyssnade han noga. Vid trappans sista trappsteg låg en tjock Nokia-knapptelefon. 

 

....................................................................................................................................................

Några minuter tidigare.

 

Henrik brottades med Gestalten. Även att Han var väldigt tanig var Han stark. Henrik kände någonting hårt i Hans ficka. Det var två mobiltelefoner. Det var Henriks Nokia och vad han antog var Ludvigs telefon. 

Henrik fick tag i Ludviggs telefon och drämmde in den i vad han trodde varGestaltens näsa. Blod började rinna ner över Henrik.

Han slog Gestalten ännu en gång samtidigt som han kastade undan Nokia-telefonen mot trappans nedersta del. Gestalten slog händerna för näsan och rullade av Henrik. Henrik tog tillfället i akt och sprang mot dörrarna som bara var några meter farmför honom.

Bakom sig hörde Henrik ett väsande och hans misstankar blev bekräftade. Gestalten var ännu en gång efter honom.

 

 

Nästa del blir den sista. Denna del blev väldigt lång och ganska hemsk. Förlåt. Jag visste inte hur jag skulle fortsätta riktigt och det skulle inte kännas bra att inte göra berättelsen hemsk. Men sen kanske den blev för våldsam, jag vet inte?

Men det är ju inte på riktigt såklart. Nästa berättelse jag skriver blir vackrare, om ni hellre vill ha en fin historia.

Fast ni måste väl ha läst/sett läskigare saker? Filmer eller böcker?

Eller överdriver jag bara? Jag blir bara lite rädd för mig själv, att det jag skriver kommer ur mitt huvud.  

Nu blev det ju lite personligt, men ni får säga vad ni tycker, inet på ett elakt sätt men kaske "Den är jättespännande, men nästa gång kan du väll ha med lite mindre blod"

Eller jag vet inte. Jag kanske överreagerar, ni kanske inte tycker att den är alls läskig. 

 

/Blew_