Philippa kramade luren. Hon var rädd och hon visste att Han snart skulle komma tillbaka.

Hon svalde och höll krampaktigt i telefonen medans hon lyssnade till Ludvigs andetag.

-Philippa!? Sa han oroligt. Hon svalde.

-Ja...jag, jag måste.. Hon tappade tråden. 

 

Hon kunde inte tänka klart, och det kändes som om hun skulle svimma igen.

-Philippa, lyssna! Du måste berätta var du är!

Hon hörde att han lät rädd. Hon log för sig själv. Han var inte lika rädd som hon var.

Det visste hon. Hon visste också att vad hon än sa att resultatet skulle bli detsamma.

 

-Jag kan inte. Han kommer snart. Viskade hon, medans det började flimra framför ögonen på henne. 

-Varför!? Bara en ledtråd, så ska du komma hem igen? Vem är han... Var är du?

Han avbröts. Philippa la på. Han var tillbaka. 

 

....................................................................................................................................................

 

Ludvig kände sig stum. Hon hade lagt på. Allt snurrade. Han grät aldrig, men nu ville han gråta. 

Han tänkte sig Philippa någon stans, ensam, rädd. 

..................................................................................................................................................

Två veckor senare. 

 

Philippas pappa Henrik satt hos polisen. Han ville kräkas. De hade just berättat att Philippas kropp hade hittats.

Och en annan ungdom hade försvunnit. Han hette Ludvig. 

 

 

Vad tycker ni om berättelsen förresten?

/Blew_