Ludvig gick till polisen. Han berättade om fläcken. Gestalten.

När han tänkt efter, och efter mardrömmen visste han att han hade sett gestalten. 

Den hade skuggat Philippa. Flera gånger. 

Vetskapen om att hon varit iakttagen utan att hon visste det gjorde Lducig illamående. Det fick honom att känna sig aningen paranoid. 

 

Tidningarna sa att man skulle stanna inne efter mörkrets innbrott, låsa dörrarna, och vara noga med att inte göra sig till en måltavla. De lät hemskt. 

 

Medans eleverna i skolan tycktes ha glömt Philippa efter den vecka hon varit borta, pratade nu bara om att de tyckt att de sett saker. Det kanske de hade men Ludvig tvivlade på det. 

 

Den kvällen så satt han ensam i sitt rum och försökte räkna ut någon komplicerad algerbrauppgift i matteboken. 

Plötsligt började telefonen vibrera. Det var dolt nummer. Han rynkade på ögonbrynen, men svarade.

-Hej, det är Ludde. Han hörde någon på andra sidan. 

-Hallå? Upprepade han.

-Ludvig? Sa rösten.

Han föll nästan av stolen. Han kunde inte prata, han kunde inte tro det. Glädje var vad han kände, men rösten fyllde honom också med obehag. 

-Ja....

Svarade han. Hans händer skakade. Han väntade på ett svar.

-Hej. Det är Philippa. 

 

 

/Blew_