Vi stod på perrongen. Tåget skulle komma om ungefär sju minuter. Emelie klamrade sig fast vid mamma som såg trött och sliten ut. Mörkbruna slingor smög sig ut ur hennes hatt och ramade in hennes ansikte.
Hon hade på sig en mörklila klänning och en grå kappa över. Hatten var mörk den också.
Hon såg sorgsen ut, men det var ju självklart.
-Jag vill inte, mamma! Sa Emelie och tryckte sig mot hennes ben.
Jag stod tyst en bit bort. Emelie och jag skulle flytta ut på landet till en familj som mamma kände lite, men som vi aldrig träffat. Beslutet fattades då när vårat hus föll isär mitt framför ögonen på oss och de som fortförande hade varit innuti huset dog.
Jag vred på mina händer. Både jag och Emelie hade fått kläder av vår kusin som också bodde i London men som inte skulle åka iväg. Känningen jag hade var lite för liten och kappan över var lite för stor.
-Det kommer bli bra, det kommer finnas massor av barn att leka med och katter och hästar, kaniner finns det nog också! Sa mamma i ett försök att muntra upp Emelie.
Jag kände mig kall. Känslolös, men jag misstänkte att alla känslor skulle komma över mig på samma gång ikväll när jag skulle sova. Det brukade bli så. Mamma sa att jag tänkte för mycket, mer än vad man borde göra i min ålder.
Det var fullt av folk omkring oss. Jag hade tagit farväl av Susan och Alice, mina vänner, igår kväll. Vi lovade att skriva till varandra. Jag kunde ana ljudet av tåget en bit bort. Jag sträckte på mig och fick syn på ångloket som tuffade mot oss. Jag vände mig mot mamma.
Hon log svagt och kramade mig.
-Ta hand om henne. Du är nästan vuxen. Var stark. Du är starkare än vad du tror. Sa hon till mig.
Jag log och nickade. Jag och Emelie kramade henne en sista gång innan vi klev på tåget.
Vi satte oss bredvid varandra i vår del av tåget. Vi öppnade fönstret, jag sträckte ut min hand och tog tag i mammas, bara några sekunder innan tåget började rulla. Emelie tog av sig skorna och rullade ihop sig till en liten boll bredvid mig på sätet. Hon var tyst. Jag la upp min låda och väska på sätet mitt emot. Emelie lämmnade sin lilla väska på golvet.
Tågresan skulle ta ungefär tre timmar och jag fördrev tiden med att läsa.
Tre timmar senare var det solnedgång och vi var framme. Vi klev av och såg oss omkring. Byggnaden framför oss var gjord av ljusgrå sten. Ovanför oss fanns en slags liten utbyggnad, som ett tak. Taket var gult och grönt. Från taket ner till perrongen sträckte sig pelare som var gröna. Emelie och jag såg oss om och gick fram till en av pelarna. Vi hade som papperslappar på en tråd runt halsen där det stod vad vi hette och var vi skulle.
En kvinna kom fram mot oss.
-Är ni Sylvia och Emelie? Frågade hon. Hon var lång och väldigt smal. Hon hade rödbrunt hår fäst i en knut bak i nacken. Hon hade en enkel brun kappa och hennes ögon var väldigt vackra. Man lade märke till dem direkt. De var ljusblå med ett inväcklat guldmönster innuti som runt pupillen blev tjockare.
-Ja, det är vi, jag är Sylvia och dethär är Emelie. Jag la handen på Emelies rygg så hon gick fram ett steg.
Kvinnan log varmt och leendet fyllde hennes ansikte med en sorts vänlig trygghet.
-Jag är Sarah, i efternamn heter jag Fletcher, kalla mig Sarah. Jag log och nickade.
Hon berättade att hennes hus inte var alls lång från stationen, så vi gick dit.
På vägen berättade hon att hon hade en son som var lika gammal som jag och två döttrar. Den yngsta var ett år äldre än Emelie och hette Louise och den andra var tretton och hette Carolyn. Sonen hette Harry.
Hennes man var 50 år gammal så han var inte ute i kriget. Huset vi kom fram till var idylliskt. Det var gjort av sten och om det hade varit sommar hade det varit överfullt med blommor i rabatterna utanför. Dörren var blå och inramad av mugröna. Murgrönan var spridd över hela huset och det gjorde det lite mystiskt. Emelie tittade fram från bakom min arm.
-Det ser ut som ett sagohus! Viskade hon. Hennes andedräkt bildade ett litet moln i den kalla luften.
Sarah låste upp och visade in oss i hallen. En flicka kom inspringande. Hon hade samma rödbruna hår som Sarah, men hennes var bokstavligen överallt. Hon hade snabba gröna ögon som kvickt for över mig men stannade vid Emelie.
-Hej! Ska vi leka? Sa hon gällt. Emelie hoppade till bredvid mig och ryckte blygt på axlarna.
-Louie! Sa en röst. Vem jag antog var Carolyn uppenbarade sig i dörren till köket. Hon såg kallt på mig.
Hon hade samma gröna ögon som Louise, men betydligt mer kritiska.
-Tåget var sent. Sa hon kyligt som om det var Emelies och mitt fel. Hon mötte min blick. Jag höll kvar den, men tvingades att titta bort när jag hjälpte Emelie av med jackan.
-Maten har varit klar jättelänge, men mamma vägrade att låta oss äta förrän ni hade kommit. Tillade hon.
-Carol, sluta! Sa Sarah irriterat och gick fram mot henne.
-Kalla mig inte Caorl! Fräste hon. Carolyn gav mig en sista kall blick innan hon vände mig ryggen och gick in i köket.
Andra delen i berättelsen. Jag har inte kommit på ett bra namn ännu, men vad tycker ni hittils?
/Blew_
