Ludvig sprang ner för trappan, två steg i taget. 

Han hade telefonen i sikte. När han nådde trappans sista steg satte han sig på huk och plockade upp telefonen. 

Han stirrade förvirrat på tangentbordet. Han hade aldrig haft en mobil med knappar. 

Han tryckte iallafall på den gröna luren samtidigt som han slog in 112.

Han skyndade sig ut genom de stora portarna. Utanför var det kolsvart. Ljuset från sjukhuset nådde knappt en meter utanför. Ludvig väntade medans signalerna gick fram. 

-Du har kommit till 112, vad kan jag hjälpa till med? Sa en kvinnlig röst.

-Det är jag, Ludvig Sandbacka....sa han och lät meningen sväva.

-Ludvig! Sa hon efter några sekunders tystnad.

-Jag vet inte var jag är, jag och Henrik har varit instängda i en cell på ett sjukhus som är övergivet!

Allt bara forsade ut ur hans mun. Han visste inte hur han skulle formulera sig, hur han skulle uttrycka allt som hänt. 

-Jag kan inte se någonting! Sa han tyst. Han lutade sig mot betongväggen.

Han visste inte vad han skulle göra. Gestaltens bil var borta.

Ludvig var rädd att Han skulle komma tillbaka och hitta honom. 

-Försök beskriv det område du befinner dig i. Sa kvinnan med lugn röst.

-Sjukhuset är övergivet. Det måste är gammalt ingen kan har varit här på 10 år minst. Det är en grusväg....med lövtrad i kanten. Det är väldigt ödsligt.

Han kisade för att se träden.

Efter en stund sa hon:

-Vi vet nog var du befinner dig, Ludvig. Jag lägger på nu, då kommer poliserna kunna spåra telefonen du ringer från ordentligt. Stanna där du är. Göm dig om det blir nödvändigt men börja inte gå någonstans. Var helt lugn, Ludvig vi är på väg. Vet du var Henrik befinner sig?

-Nej. Jag vet inte var Henrik är. Svarade han.

 

...................................................................................................................................................................

 

Henrik kände sig bortdommnad. Smärtan exploderade överallt likt bomber inne i honom. Rädslan förlamade hans kropp och han kunde inte röra sig öven om han hade velat. Blicken vandrade upp i himlen. Stjärnorna blänkte. 

Philippa hade älskat stjärnorna. Han förstod henne. De var verkligen vackra. Det var synd att smärtan gjorde att han inte kunde ta in den mäktiga synen ordentligt. 

Gestalten kom tillbaka. Henrik drog in luft i lungorna men det blev bara ett litet ljud. Han började hosta. Blod rann ner längs hans haka.

Gestalten böjde sig ner över Henrik och han drog sitt sista andetag.

..................................................................................................................................................................

 

Ludvig satt blixtstilla. Allting var overkligt tyst, som om världen hade upphört att snurra. Han vågade knappt andas. Läppen dunkade men den hade slutat blöda. Näsan hade också slutat blöda, men han vågade inte ta bort tygbiten som han hade upptryckyt i näsan. Det skulle antagligen börja blöda igen då. 

Axeln hade blivit ännu mer skadad när Henrik knuffat ner honom på golvet. Han gissade att den var ur led.

Innan hade han inte tänkt på axeln, den hade liksom varit där, i bakgrunden.

Men nu gjorde den ont.

Han frös väldigt mycket, men han vågade inte röra sig. 

Han kände sig trött. Han undrade hur länge han varit borta. Sömnen drog sina fingrar genom hans hår och viskade till honom att ge med sig.

Han ruskade på huvudet och stålsatte sig för ännu en våg av kyla och smärta.

 

Just som han skulle somna hördes polissirener. Han ställde sig upp, men han höll på att ramla omkull igen på grund av alla känslor som kastade sig över honom. 

Polisbilarna rullade in framför honom och stannade. Ur förarsätet på en av bilarna kastade sig hans mamma ut.

Hon rusade fram till Ludvig och slog armarna om honom. Hon kramade honom så hårt att han knappt kunde andas, men det gjorde inget. Han började gråta i hennes hår. Hon luktade rent och tryggt.

 

En vecka senare.

 

Ludvig satt i det nu välbekanta kontoret hos polisen. Hans mamma satt bredvid och mitt emot dem satt två poliser. En man och en kvinna. Mannen hette Johan och kvinnan hette Sofia. 

Johan och Sofia hade varit på plats när Ludvig hittats. Ambulansen som hade kommit några minuter efter hade tvättat hans ansikte från de mängder av blod som var smetat överallt. Han hade direkt blivit placerad i ambulansen och förd till ett sjukhus-men inte ett övergivet denna gång.

På vägen till sjukhuset hade han svimmat på grund av överansträngning, blodförlust och hunger. 

Hans axel hade sedan dragits i led igen och han hade vaknat. 

 

Mängder av förhör och frågor följde. Han orkade inte svara på någon av dem. Men han försökte. För Philippa. För Henrik. Henrik som var försvunnen.

 

Sofia och Johan såg allvarliga ut.

-Vi tyckte att du borde få veta, Ludvig, innan tidningarna börjar skriva. Sa Johan. Ludvig nickade.

-Henrik, Philippas pappas kropp har hittats. Han är alltså död. 

Cocken förlamade Ludvig i några minuter. Hans mamma kramade hans hand. 

-Hur..hur..

Ludvig kunde inte avsluta meningen. Han visste inte hur Philippa mördats, men han ville veta hur Henrik hade mördats. Polisen berättade.

-Är det någonting mer? Någonting ni undrar över? Frågade Sofia.

-Har ni hittat Honom ännu?

-Nej. Vi har inga mer spår att följa. Svarade Sofia och ställde sig upp.

Ludvig nickade och kände obehag och rädsla krypa fram. Han var fortförande så rädd. Han kunde inte bli lämmnad ensam och han var alltid rädd att någon förföljde honom. Chirstina, hans psykolog sa att det med tiden skulle bli bättre, men aldrig helt. Han oroade sig. Han oroade sig för allt. Han hade varit borta i nästan två veckor. Han var ännu smalara än vad han varit när han kidnappades så man kunde lätt räkna alla hans revben.

 

Han försökte leva ett så normalt liv han kunde men det gick inte. Det fanns alltid där, det gömde sig.

Han tänkte ofta på Philippa, som var i himlen nu, tillsammans med sin mamma och pappa. 

Ibland tyckte han att han såg henne på gatan, någon med svart lockigt hår, någon med gröna ögon och fräknar.

Det gjorde ont i honom. Men han höll på att lära sig leva med det. 

För han var fast beslutan vid att överleva.

 

.................................................................................................................................................

 

Gestalten körde sin bil på slingriga grusvägar högt upp i Sverige. Radion var inte på. Han tyckte inte om oljud.

Han hade varit nära på att bli upptäckt, men Han hade återfått kontrollen.

När Han hade kontroll gick saker och ting som Han planerade.

 

Detta var alltså sista delen av Gestalten. Den är alltså slut.

Vad tyckte ni?

Vad ska jag skriva om nu? 

/Blew_