-Simon! Vrålade jag, men han förblev tyst. Jag kände att paniken började komma. 

Jag ställde mig framför honom så att liken blockerades ur hans synfält. Jag la mina händer på hans axlar och ruskade honom lätt. Hans pupiller vidgades och sen sjönk de ihop till små små svarta prickar för att sedan återgå till normal storlek. Han inhalerade och grep tag i mina armar. Han skakade och jag visste inte vad jag skulle göra.

-Ayla...Vi måste ut, jag, jag måste ut! Han slingrade sig loss ur mitt grepp och sprang ut. 

Jag sprang efter och samtidigt tappade jag ficklampan, men jag stannade inte för att plocka upp den.

Väl utanför satte sig Simon ner med ryggen mot huset. Han lutade ansiktet mot knäna. Det regnade inte men en lätt dimma fanns fortförande kvar. Granarna runt om huset var höga och verkade omringa oss i en slags cirkel med huset som mittpunkt. Jag lade märke till att det fanns två fågelholkar på två av granarna som stod bredvid stigen vi kommit ifrån. Det kanske inte hade varit något märkligt med fågelholkar, men dessa var inte som vanliga fågelholkar. Inbrända i dem fanns samma runor som på husets väggar och som på liken. Och de hade horn fastspikade i sig. Jag tvingade blicken bort från fågelholkarna och till Simon istället. Jag satte mig bredvid honom.

-Simon, vi, vi borde gå tror jag. Jag vill inte vara här. Viskade jag och kastade en ängslig blick mot huset.

Han ställde sig upp och såg in i skogen. Jag blundade, men öppnade genast ögonen igen eftersom jag direkt såg de tre människorna i huset sitta och krama varandra.

Vi började gå genom skogen i tystnad. Träden verkade böja sig ovanför oss för att blockera himmlen.

 

När vi tillslut nådde vägen där vi hade svängt in i skogen stannade Simon. Han såg mig i ögonen. Han var otroligt blek och han darrade fortförande. 

-Ayla. Min pappa är död. Sa han tyst. Jag rynkade ögonbrynen.

Han hade aldrig nämt någonting om hans pappa förrän nu och jag undrade vad han skulle säga. Innan jag hann säga något fortsatte han att prata.

-När jag var sju år gammal började han bete sig konstigt. Han började darra och drömma mardrömmar. En gång hörde jag han berätta för mamma vad det var han drömde om och det var människor med klor och hjorthorn. 

Simon svalde och kämpade för att hålla rösten stadig. 

-Han började se konstiga saker och han blev rädd för att sova. Han började prata med sig själv och han vägrade gå ut. En dag när mamma jobbade sent kom jag hem från skolan...

Han släppte meningen för han kunde knappt hålla rösten stadig.

-Jag gick in på uppfarten och så hörde jag pappa skrika. Jag började springa, men först kunde jag inte få upp dörren. När jag tillslut fick upp den sprang jag in i sovrummet och hittade honom.

Simon sänkte blicken. Han svaöde och såg mig i ögonen.

-Pappa hade också fått hjorthorn.

 

Simon

Jag såg Aylas ansikte när mina ord sjönk in. Hon såg först förvirrad ut men sedan såg hon rädd ut. 

Jag mindes dagen klart och tydligt. Jag var på väg hem från skolan och jag var jättetrött, för jag hade sovit dåligt, pappa hade vandrat omkring i huset hela natten och pratat med sig själv i ett främmande språk. När jag gick in på uppfarten utanför mitt hus hade det börjat mörkna och det var då jag hörde skriket. Jag sprang upp för trappan och kämpade med min nyckel och låset till dörren. När skriket tystnade fick jag upp dörren och jag störtade in i huset. Alla möbler var omkullvälta och på väggarna hade någon ritat upp mönster som jag då inte visste att de kallades runor. Jag hittade pappa i hans och mammas sovrum ihopkurad till en liten boll i hörnet. Hans ansikte var nedvänt och ur hans huvud stack två hjorthorn upp.

 

Ayla

Jag visste inte vad jag skulle säga så jag slog armarna om honom. Efter några sekunders tvekan kramade han mig tillbaka.

 

Del två av berättelsen som jag kallar Huset, vad tycker ni hittills?

 

/Blew_