Dörren brast nästan direkt. Philippa kände hur paniken växte sig allt större. Hon kröp ihop i en liten boll i kanten av köket, och hoppades på att inte bli hittad, även att hon visste att hon skulle bli det. 

Hon mindes att hon undrade varför ingen märkte ljudet av dörren som brast. Hon undrade varför hon inte lyckades smita.

Hon mindes också rädslan, och hur högt hon skrek.

 

Men skrik, det var inte rätt, för hennes ljud var knappt mänskligt.

 

 

 

I en annan lägenhet, tre dagar efteråt satt Ludvig. Han hade precis kommit ut ur sitt sovrum eftersom han hörde nyheterna på TV:n. Han kände hjärtat dunka i bröstet, medans han gick mot TV:n. På skärmen syntes en bild på Philippa, precis som han hade misstänkt.   

 

Philippa som gick i hans klass. Philippa som var udda, men som var vacker, Philippa som var sin egen, och inte bara en vardaglig produkt, med minst fyra till likadana, Philippa som den där sista dagen betett sig så konstigt. 

 

Han visste det, att det var hon som var borta. Han hade vetat det ända sen den dag då hon försvann. Det hade gått rykten, men inga namn hade nämts. Han bara förstod att det var hon. Han mindes hur hon hade kollat sina meddelanden på telefonen efter skolan. Men det som han mindes mest var hennes blick. Hon hade sett rädd ut. Sedan hade hon skyndat sig iväg. Ludvig bodde på samma gata som hon, men med flera lägenhetshus mellan, så han gick efter henne en bit. Hon kollade sig hela tiden om, som om hon kände sig förföljd. Ludvig tyckte det var konstigt. Hon visste att han gick bakom henne. Ibland gick de till och med tillsammans. 

 

Men nu när hon hade blivit kidnappad. Då förstod han varför hon betett sig så konstigt. 

Han undrade om han skulle gå till polisen?

 

Han kände sig konstig. Han var rädd. Han undrade om det var för att Philippa kanske var död. 

Han tyckte om henne, även att de knappt pratade med varandra, inte ens när de gick tillsammans hem.

Han visste inte. Han kände sig bara rädd.

 

När han sökte noggrant i sitt minne mindes han någonting som inte stämde. Någonting som fick det att ila i magen på honom, något som var fel. Det var som en fläck i kanten av hans minne.

 

Nästa dag.

 

Ludvig vaknade. Mardrömmen satt färsk i hans medvetande, och den höll fortförande sina klor runt hans hals.

Och han mindes. Han mindes vad fläcken var.

Och det gjorde honom rädd.

 

 

/Blew_